Så
vi började spela ihop och tog namnet Road Dust. Och det som var så
roligt med det här gänget var – även om Sjöbris också
var ett roligt band – att vi var fyra killar med ett genuint intresse för
blues. Man kunde sitta och prata om bluesplattor – och de andra visste vad
man pratade om. Vilket var mycket ovanligt vid den tidpunkten. Blues låg
inte alls i tiden. Den första bluesvågen hade dött ut: Gin
House Bluesband var förstås duktiga, ja legendariska, men de
spelade redan ’67-’70. Sedan kom proggen i stället.
Men Road Dust ville spela blues. Och det klickade direkt med oss fyra. I början växlade Alvar mellan piano och gitarr. Men redan efter några spelningar kom vi att tänka på Åke, vår basist i Sjöbris. Vi hade hört honom spela gitarr i replokalen och visste att han var väldigt bra på det också. Så vi bad honom bli vår gitarrist. Första spelningen med honom var på Sprängkullen ’78-’79. Det var en punkfestival med band som Bruset och Attentat. Jag har ingen aning om hur vi blev bokade där. Vi kom dit och hörde hur det ena bandet spelade snabbare än det andra. Och jag tänkte, hur ska det här gå? Men vi gick hem grymt bra, antagligen för att vi var en sådan kontrast mot de andra banden. Vi gjorde faktiskt ytterligare spelningar tillsammans med Attentat.
Man måste komma ihåg att det var helt annorlunda då:
nu finns det femtioelva bluesband och bluesföreningar i varje hörn.
Då var vi ensamma om att spela blues: det var progg och punk som
gällde. När vi spelade på Renströmska (det gjorde
vi ofta) kom det fram lyssnare som sa att ett sådant band som vårt
hade de längtat efter i många år. Det fanns ett intresse
hos publiken, men det var få musiker som spelade blues. Totta's
Bluesband – med rötterna i Gin House Blues - kom ju senare. Vi fyllde
ett hål någonstans.
[Annons från G-P 14/3 1980]
 |
 |