Jag hade ju spelat i flera band tidigare,
men det här var det första bandet som lyfte litet. Vi fick
bättre spelningar, vi spelade utanför Göteborg, exempelvis
på Power House i Örebro. En klassisk bluesklubb där
Blues Quality började, Mats Ronander... Vi kände att vi
spelade på klassisk mark när vi spelade på scener
som Powerhouse eller Konserthuset i Göteborg. Det var skoj, det
hade vi inte gjort tidigare med de andra banden.
Den
allra första tidningsartikeln om Road Dust kom 1979 i GT med
den inte helt sanna rubriken ”Vi siktar på dom små jazzklubbarna”.
Johan Wopenka skrev en artikel om band som repade i Fryshuset och
han fokuserade av någon anledning på oss.
I en annan artikel stod det om en spelning vi
hade tillsammans med All Right Band (ett band med en ovanlig idé:
de spelade bara låtar med All Right i titeln). Sångaren
angavs som Totta Nyström. Fast det var ju inte helt okände
Totta Näslund.
Road Dusts förebild var Chicagobluesen,
den tunga bluesen. Vi hade ett bra ös, det var tempo, intensitet.
Vi bara spelade på med någon slags orädsla. Tillsammans
fick vi ihop ett gott shufflesväng. Alvar skapade ett distinkt
komp med sin vänsterhand – en stadig boogiewoogierytm, det
är han mycket bra på, renderade faktiskt erbjudanden
från både Albert King och Sonny Terry och Brownie McGhee,
men han blev Road Dust trogen. Och Jannes stod för ett rakt
enkelt basspel. Det var underbart att spela trummor ihop med dem.
Själv hade jag lyssnat in mig på Muddy Waters trumslagare
Willie "Big Eyes" Smith. Jo, Road Dust hade ett gott ’stomp’
som vi kallade det då.
|
Nerikes Allehanda
25/1 1980 |