[2016-03-09]
... på Harry Banks @ KoM 4/3
Harry Banks sång/ gitarr, Teodor Boogh gitarr/ sång, Mats Boogh bas, Dan Magnusson trummor, Gunnel Samuelsson tvärflöjt/ tenorsax. Foto © Vanja Fridhammar

Harry blandar och ger. Ikväll är det endast Dan, trumslagaren, som kommer ur Harrys vanliga manskap. Vid sin sida har han i stället för första gången radarparet Boogh & Boogh samt Gunnel, annars alltför sällan sedd och hörd på våra scener.

"Special Rider Blues" öppnar lite trevande, men redan i "Elvis Presley Blues" kommer det för Harry Banks musik så karakteristiska suget och groovet. Teo flummar till det på sin vackra Gibson - och så kantrar alla över i "That's All Right" och båda gentlemännen slajdar vilt. "Brownsville" och "I Can't Be Satisfied" blir intensivt blåa - och så en pärla: "Consolation". Harry har satt engelsk text till Bo Kaspers Orkesters låt "Kom och håll om mig". Suggestivt och hypnotiskt med upprepade fraser. Ett glimrande nummer.

The Doors "Riders On The Storm" blir - tack! - behagligt lång. Teo feedbackar sig in i introt, Gunnel fyller på med småjazzig flöjt. En tydlig tidsmarkör, nu är det 1971! Peace! Gitarrerna snor sig kring varandra, basgitarren pulserar, Dan blundar och driver på som en skoningslös maskin med filtklubborna. Wow!

Mera blues och så "For You Blue", en Beatleslåt av George. Teo sjunger stilrent, gitarren broderar ovanpå Harrys fräsande slide. "She's Got A Hold On Me" surrar frenetiskt à la Canned Heat och Gunnels tenorsax honkar aggressivt. Teo och Dan hetsar varandra och det slösas inte med ackordsbyten. En vacker "The Dark End of the Street", den sjunger Harry som alltid fenomenalt, och så välförtjänt paus.

Akt II: Harry mässar "Get down on your knees and pray", lånad av Bill Monroe. Så en blues - följd av (ännu) en malande blues. Harry refererar till norra Mississippi: kan det möjligen vara R.L. Burnsides "Poor Black Mattie"? Eller kanske snarare "Po Black Maddie": man skulle kunna tro att kvällens musiker lyssnat in sig på bröderna Dickinson och North Mississippi Allstars? Malandet går närmast över i kakafoni: nu är det härligt RÅTT!

Softare med mera The Doors i form av "The End". Flöjt och filtklubbor och flum - och så tvärsväng in i Joy Divisions "Love Will Tear Us Apart". Halsbrytande? Nope, fungerar perfekt. "Rock And Roll Records" (JJ Cale) med cool text, Teo på sång och stackatosolo. "That's All" (Seasick Steve) med massor av punkig energi. En ödsligt ekande "Ramblin' Man" av Hank Williams. Teos ljusa röst och Gunnels flöjt sätter karaktären på "Going Up the Country", en jättehit med Canned Heat anno 1968. Till sist en lång rå "Shake 'Em On Down", åter igen från norra Mississippi. Typ Burnside eller NMA. Super.

Extra: Harry & Teo i ensamt majestät på scen med en skön "Albatross" som glider över i "Divin' Duck Blues". Vi bugar oss. En spelning med Harry & hans kumpaner blir aldrig någonsin tråkig, däremot alltid tvärtom.

PS. Apropå Redaktör'ns enerverande tjat om North Mississippi Allstars/NMA:
kolla gärna filmtrailern till deras "World Boogie is Coming"

och kolla också gärna North Mississippi Allstars på Spotify! Luther Dickinson gitarr /sång, Cody Dickinson trummor/ klaviatur och Chris Chew elbas är ingen lek ...