Redaktör'n började läsa den svenska bluestidskriften 'Jefferson' fr.o.m. nr 15 1971 vilket råkar vara samma år som skivhandeln Smokestack Blues öppnade i sin första upplaga
Fina listor, fina plattor, men minns han tyckte P-Vines LP var lite dyra.

Men boken börjar inte där, den handlar om de år då Tommy Löfgren ägde och drev företaget, 2000 – 2017, de sista åren uteslutande som postorder. Den bygger på hans ambitiösa nyhetsbrev, varvade med kommentarer, anekdoter och fotografier från hans många resor i bluesens USA.

Som han själv skriver i inledningen, ”När du bläddrar vidare följer ett slags collage över Smokestacks sista 17 år, jag kallar det en scrapbook. Huller om buller – som ett bluesjam.”

Nyhetsbreven är inte i tidsföljd, de är snarare sorterade tematiskt, och utvidgade med fotografier, skivomslag och alla Tommys underbara minnen. Tommy har upplevt mycket (man blir lite avis), har mycket att berätta. En osannolik rad av färgstarka musiker passerar revy när man bläddrar. Bildrikedomen är total och anekdoterna – jag ska inte nämna några spoilers, men visst önskar man att man hade varit med! (PS: Tommy reste givetvis runt med likasinnade vänner, men nedan nöjer Redaktör'n sej med ’Tommy’.)

Man ville varit med när Tommy 1980 jagade Bobby ’Blue’ Bland från San Antonio TX till New Orleans och såg honom på en stor svart nattklubb, backad av bl.a. Wayne Bennett och Mel Brown
Eller 2010 i Tunica MS där Bobby uppträdde tillsammans med B.B. King. Mumma! Eller 1990 när Tommy diggar R.L. Burnside och Junior Kimbrough på en juke ”ute i spenaten”. Hill country blues, grillad tvättbjörn (Tommy avstod) och givetvis whiskey på menyn.

Eller 1974 när han hemma hos Big Walter Horton i Chicago hör Walter repa med Eddie Taylor, Floyd Jones & Co. Men varför hyschar Eddie på sällskapet och illustrerar en revolveravtryckare med fingret? Stay tuned!

Eller när Tommy en lördagsmorgon 1999 dyker upp på en restaurang där Johnny Otis spelar skivor i direktsändning över KPFA 94,1 – och Tommy själv hamnar framför en mikrofon
Eller de 10 dagar 1976 då han bodde hemma hos Sonny Rhodes i Oakland och bl.a. träffade Troyce Key. Eller besöken på Red Padens sunkiga bluesklubbar i Clarksdale.

Eller en lyckad kväll 1992 med Ray ’Linda Lu’ Sharpe på Rayford’s Place i Fort Worth. Bara några exempel som väl illustrerar Redaktör'ns egen smak.

Men ibland kan det vara motigt. Som när Jackie Brenston 1974 blåser honom på 10 dollar. Nej, inte så farligt. Värre vid bluesfestivalen i Little Rock 2011 som måste utrymmas: tornado på gång. Mörker, åska och regn. Men det kan bli blött på hemmaplan också. När Tommy sommaren 2007 får tillstånd av polisen att ha en bluesspelning på trottoaren utanför butiken häller lägenhetsinnehavaren ovanför en spann vatten över bandet. Gutbucket blues.

Det är mycket man får lära sej: För T-Model Ford är det alltid Jack Daniels Time
Bruce Iglauer kör fort och pratar i mobilen – men är förlåten: han och hans Alligator Records var viktiga för Smokestack vid starten. Polka Dot Slim kan spela munspel och spoons samtidigt. Det finaste Eddie C. Campbell ägde var hans stora motorcykel.

Det är mycket man får höra. Nej, boken har ingen inbyggd musik, men visst leder den till en massa nyfiket klickande på Spotify efter namn den rodnande recensenten inte är så bekant med. Nellie Tiger Travis, Ronnie Baker Brooks …

Sidor om skivbolag, om artister, om fotoböcker. Tributer till Sven Zetterberg och Jenny Bohman
Göteborg? En sida om Last Buzz Record Co: ”Men ska vi verkligen behöva göra en 23:e omtagning?” tror Tommy att Mr Bo säger till Håkan Forshult på en skön bild. Och bilder, det är det som sagt i överflöd, över 450 stycken. Recensentens ögon går i kors. Vissa bilder är bekanta, vissa av Erik Lindahls och Hans Ekestangs pärlor exempelvis, andra är helt nya för recensentens ögon. Kul layout på sidorna dessutom, Tommy har tänkt till.

Det här är en bok sprängfylld med intressant information, men som du garanterat läser med ett leende i mungipan
Och som du garanterat återkommer till igen och igen för mera bläddring. Kan inte nog rekommenderas.

Boken har ett innehålls- och ett fotografregister, är på 168 sidor, är häftad och är i A4-format.
Förlag Bokskogen, Göteborg 2025. ISBN 978-91-7776-093-1

Bo Carlsson, precis nyss hemkommen från Finlandsturné, är iförd diskret hawaiiskjorta, obligatorisk hatt och en snygg Kinabyggd gitarr i Telestyle
Öppnar med en instrumental av klassiskt snitt, "The Champion". Sen blir det vokalt i "Fa-Fa-Fa-Fa-Fa (Sad Song), inte Reds favorit i Otis repertoar men säkert många andras. Ann Peebles är däremot en av Bos favoriter berättar han, sluter ögonen och går in i sin Soul Man Mode. Han har valt en långsam vacker ballad, "I Needed Somebody", där flera av musikerna körar.

Bo berättar apropå Al Greens "Take Me to the River" att Mabon 'Teenie' Hodges, gitarrist och medkompositör av låten, fick mest royalty för 'Big Mouth Billy Bass The Singing Sensation', gummifisken som efter knapptryck sjöng låten och sålunda spikades upp i mången bar eller gillestuga. Bandet gör låten i en lång version med ett grant trumpetsolo.

James Carrs vackra "Dark End of the Street" följs av Joe Zawinuls "Mercy, Mercy, Mercy"
Görs som instrumental och jo då, Red tycker att instrumentaler i repertoaren är underskattade. Mera sånt! Men strax vokalt: Ann Peebles "Come to Mama" (Bo sjunger klokt nog "Papa"). En studsande rytm, ett flott tenorsaxsolo och Red funderar över textraden "I've got your favorite toy". Hmmm. Kortversion av "The Champion" och så PAUS.

Tillbaka på scen omedelbart efter pausen. En något blekare andra akt, finns stunder av tomgång. Men Bo är just tillbaka från Finland som vi nyss skrev, bandet kan inte gärna vara sönderrepeterat och det ÄR första spelningen för konstellationen. Give 'em a break, guys!

Men "Three O'Clock Blues" bjuder på grann B.B. Kingblues, "Breaking Up Somebody's Home" sitter som en smäck, Bo kan verkligen sin Albert, och "Green Onions" är härligt orgelvräk. Kul höra den med tvenne skickliga blåsare, som en kontrast till upplagan med 'den andre Bosses' Booker T-gäng. Kvällens pris för 'Most Valuable Player' går f.ö. till Dan vid sin röda Nord.

Vi har glädjande nog några stycken 'soulband' i Göteborg idag.
Simon Says givetvis, Sweet Little Angels, Soul Corporation, Emriks gäng, säkert fler, alla med sin egen vinkling på repertoar och stil. Red hoppas dessutom (förgäves?) på en uppvaknande Patricia Page & the Prophets (hallå där ute!). Flera av dessa band har under sina spelningar gett Redaktör'n en 'ecstatic soul feeling', en pulshöjande kick. Woohoo!

Red skulle så gärna skriva att kvällens spelning ger honom det. Det gör den nu inte, trots att det är förnämliga musikanter på scen. Enligt Redaktör'ns öron lyfter det helt enkelt inte riktigt ikväll, och det har inte ett dugg med kompetens att göra. Det blir fler gigs. Ses nästa gång!

En mycket njutbar musikkväll i vilket fall som helst, tack till alla herrarna på scen - och tackkram till Patrik Kärn. Tack för att Utopia finns!