[2014-10-08]
... på Johan Johansson Trio + gäster @ La Sombrita 5/10
Teodor Boogh gitarr/ sång, Truls Mörck gitarr/ sång, Johan Johansson klaviatur, Stefan Bellnäs bas, Johan Håkansson trummor. Ett nytt band är fött! Fotografier: Vanja Fridhammar
Varje söndagskväll lirar Johans eminenta trio på La Sombrita med en eller ett par inbjudna gäster. Spännande kombinationer av 'Nefertitiklass' som ofta endast existerar för just den kvällen. Men den här femlingen med Teo & Truls ska faktiskt få leva vidare som ett (hittills odöpt) band. Och potentialen för bandet känns gränslös påstår den belåtet leende Redaktör'n. Hallå festivalarrangörer!

Johan messade före spelningen: "Psykedelia och 60-tals flum är nog Temat. Typ Fleetwood Mac, Neil Young som exempel. Men även egna låtar av Teo och Truls." Och han håller löftet. Truls är förstås medlem i Den Stora Vilan, Teo i rockbandet Albatross och dessutom i Grateful Dead-tributen Friends Of The Devil. Kombinera dessa två herrar med tre garanterat fantasifulla musiker som Johan, Stefan & Johan så kan ni ju tänka er.

Ett antal nummer kan Redaktör'n inte identifiera - flera är givetvis original - men de här lyckas han notera: "Lookout Joe" (Neil Young), "Codine" (Buffy Sainte-Marie), "Silver Timothy" (Damien Jurado) och "Season Of The Witch" (Donovan). Fast de här musikerna är nog inte främst inspirerade av Buffys och Donovans originalinspelningar: det finns flera läckert flummiga covers att snöa in på. Johan Johansson får även han in en egen låt: Andra set öppnar med en stenhård boogie (hela huset skakar!) signerad Johan & Pilen.

Truls & Teo delar sång och gitarrsolon mellan sig, omgivna av Johans svävande keyboardklanger och stödda av den Enastående Rytmsektionen. Red Top sa' en gång att Johan Håkansson är Göteborgs Jim Keltner och jag säger inte emot.

Långa instrumentala passager i stora glänsande sjok. Truls broderar poetiskt likt Jerry Garcia och skapar dessutom med sitt handvibrato samma ljuvligt skälvande sound som John Cipollina i Quicksilver Messenger Service en gång kreerade med gitarrens svajarm. Och likt legenden John spelar Truls på en röd Gibson SG. Teo, med en aggressivare spelstil ikväll, kompar stabilt och solar dessemellan inspirerat: det är tydligt att han trivs perfekt i det här sällskapet.

En spelning och ett band med mycket löfte i. En fin söndagskväll - igen. Som inte blev sämre av att avslutas med Johan Johansson & Per Strandberg (gitarrspelande gäst föregående söndag) på dubbelpiano. Dacapo!
 
... på Blues Deluxe @ S/S Marieholm 27/9
Simon Lindekrantz sång/ bus/ percussion etc., Henrik 'Pilen' Pilquist gitarr, Olle Schelander gitarr, Andreas Hartman bas, Erik Berndtsson trummor. Arr: Göteborgs Bluesförening. Foto: Vanja Fridhammar
OBS! Kolla gärna videoklippen på Pilens YouTubekanal!

Blues Deluxe med Simon Lindekrantz vid mikrofonen har hörts i många olika skepnader. Ikväll är det debut för ännu en skepnad. Faktiskt den tajtaste och mest välsittande skepnad Redaktör'n sett och hört. Minsann, det har repats.

Och det är glädjande nog en hel del nytt i repertoaren. De öppnar med "West L.A. Fadeaway" (Grateful Dead), precis som Friends Of The Devil gjorde härom sistens. Inte ett av Simons vanliga nummer. En solid groove, en oemotståndlig rytm och en stark början. Inspirerad av Los Lobos inspelning av låten, hör jag senare av Simon.

Bob Dylans "Mississippi" (mycket text!) känner vi igen senare, även den ny.

Dessutom radar Blues Deluxe upp ett antal för Redaktör'ns öron obekanta låtar bredvid väl valda 'Simon-standards' som "Ain't No Big Deal On You" (Little Milton), "Eyes Like A Cat" (Little Charlie & The Nightcats), "Call Me The Breeze" (J.J. Cale) och "Can't Stop the Rain" (Los Lobos). Fortsätt överraska oss!

Blues Deluxe heter de, men ett bluesband är de inte (det var för den delen inte Blues Traveler, Blues Image eller Blues Magoos heller). Men vad gör det? Avslutningsnumret blir ikväll desto 'bluesigare': en lång och svidande vacker tolkning av Albert Collins paradnummer "Cold Cold Feeling". Olle öppnar med ett fenomenalt introsolo: en skön ren ton och eleganta och melodiska fraser. Simon sjunger, snyggt snyggt. Och Pilen avslutar fräckt, lite tyngre sound, lite mera dist i stärkar'n. Full pott, och en flottare gitarrblues bjuds knappast på båten. Publiken jublar (ja, det har de gjort hela tiden).

Förmodligen den bästa spelning med Blues Deluxe som Redaktör'n hört. Simon sjunger helt enastående, busar, skojar med publiken, precis som han ska - medan bandet i sin tur spelar 'snortajt' bakom honom. Inget trams där inte, bara fet groove. Proffsigt. Sa jag repat?

Om Redaktör'n får önska: Snälla Simon, behåll nu den här sättningen, repa - och repa igen. Var rädd om ditt 'varumärke', välj dina spelscener noga - och världen (nåja) ligger för dina fötter.

Vad kan man till slut mer notera?

 • En tung gitarrinstrumental med Pilen i huvudrollen före pausen. Uttrycket "Det blev åka av" stämmer bra här.
 • Erik Berndtsson vid trummorna var en ny bekantskap som vi alla gärna hör mera av!
 • Simons bror Andreas var helt ny i Deluxesammanhang - men det märktes inte.
 • Leif Samuelsson gästade på kraftfullt munspel i två låtar.
 • Simon sjöng i megafon (!) i ett nummer. A first?