Nu tar Redaktör'n lite paus i sitt Tänkande. GigKalendern fortsätter, fetare än någonsin, men Redaktör'n tänker fokusera på god musik, gott umgänge och goda drycker under de närmaste spelningarna. INTE på den lilla anteckningsboken. Ses!
[2013-10-24]
... på Sue Sergel & Richard Tehler @ KoM 19/10
Sue Sergel sång/ ak. gitarr, Richard Tehler ak. gitarr. Foto Vanja
Sue Sergel är ett etablerat namn bland stadens blueslyssnare, men tillfällena att höra henne på scen har tyvärr varit få. Redaktör'n lyckades senast på S/S Marieholm i november förra året. Då hade jag intervjuat henne några månader tidigare apropå en ny cd med hennes demoinspelningar. En röst (Sue), två gitarrer (Sue & Stefan Sandberg). Ett transparent format som passade henne alldeles perfekt.

Därför var det lite överraskande att höra henne med fullt komp (fyra musiker) den gången på S/S Marieholm. Ett band som Redaktör'n personligen tyckte lät bäst när det kantrade över i en fåra av "classic jazz". Men det fanns också stunder när jag längtade efter det avskalade duoformatet.

Long story. Ikväll ÄR det duo som gäller. Bredvid Sue sitter nämligen Richard Tehler Den Mångsidige med en akustisk gitarr i knät. Ett instrument som han använder med snille & smak: kompar stabilt, plockar, solar inspirerat och melodiskt, med och utan sliderör. Ett vackert spel, och ett påfallande vackert sound. Det omdömet gäller duon i sin helhet. Dessutom: hur KAN det låta så tight? Det är ju duons första spelning!

Och låtlistan 'goes something like this': Sues egna "Desolation Blues" och "Bus Driver", den senare inspirerad av Memphis Minnies "Me and my Chauffeur Blues". Litet risky text, va? Leonard Cohens "Dance Me To The End of Love". Läckert. Sue har en lätt hes, sensuell röst, jag tänker ofta ordet chanteuse. Perfekt till Cohens sångbok. Så jazziga "Romance In The Dark" (Billie Holliday). Lite country i "Cold Cold Heart" (Hank Williams). Egna "Making Out", tuff, stötig. "Making out, man vet ju aldrig hur det slutar".

Bluesklassikern "Careless Love". Egna "A Man Like That", en sträng varning till kvinnorna i publiken. "Moon Over Bourbon Street" (Sting), "Women Be Wise" (Sippie Wallace): skryt inte om din man, då kan någon annan kvinna stjäla honom!

Egna vackra "Diamonds in the Rain", Percy Mayfields granna "Please Send Me Someone To Love", egna "Move Into The Light" (titellåten från det fina albumet från 2008). En underbar trio sånger.

Egna kärleksvisan "Thanks To You", egna "The Man" inspirerad av Johnny Cashs "The Man Comes Around". Egna "You'll Be My Thelma, I'll Be Your Louise": tänkvärt om vänskap kvinnor emellan. Bluesstandarden "Trouble In Mind" och så överraskande "Love Potion No. 9", en hit för The Clovers 1959 - och en hit här i kväll!

Bredvid mig sitter en flitig musiklyssnare. Han vänder sig mot mig med tårar i ögonen, säger: "Christer, jag vet inte NÄR jag blev så berörd senast." Duger bra som sammanfattning.
... på Stenade Rullarna @ KoM 18/10
Kent Börjesson sång/ gitarrer, Magnus Hartelius gitarr, Bengt Bygren klaviatur/ sång Stefan Bellnäs bas/ kör Tomas Olsson trummor.
Gäst på sång/ gitarr Richard Tehler. Foto Vanja
"De' va' la rolit!" säger Kent belåtet och spanar ut över den mångfaldiga publiken. Tycker vi också. "Sweet Virginia" rullar igång, Kent på en vackert dekorerad Martin-gitarr, Magnus på sin Les Paul och Bellnäs på bas och MUNSPEL! "Dead Flowers" följer, Magnus solar, alla applåderar. Vi Ensamma Hjärtan-fans myser belåtet. Maggan!

"Ruby Tuesday", en tung suggestiv "Paint It Black", en mörkt blå "Love In Vain" med ylande rå slide från Magnus. Tolson är rent brutal mot trummorna. Kent ler lyckligt, snazzy i Marlborojacka med den klassiska Stonestungan som broderad patch. (Redaktör'n som Modebloggare).

Bygren sjunger "Down Home Girl" alldeles uuunderbart, prexis som han gör med Bygren & Co. Jodå, Stones HAR spelat in den också visar det sig. Den platsar här med. Kent passar på att bränna av ett fräckt solo på en grann Gibson 335.

"Little Queenie", rått Stonesös rätt upp och ned. Bygren hamrar och kvillrar med tangenterna, Bellnäs & Tolson agerar stångjärnshammare. "Little Red Rooster" och båda gitarristerna slajdar omkring hejvilt. Kent har bytt till blond Tele. Rytmsektionen går som det proverbiala tåget och det rycker våldsamt i publikens (de' e fullknôkat!) fötter.

Och så rullar det på. Andra set och "Jumpin' Jack Flash": Kent har Keiths moves och Micks stämma, det kan aldrig gå fel. "Streetfighting Man": jodå, vi tror dej. Dessutom bjuder andra set på ett bonus: ett bejublat inhopp av Richard Tehler som bl.a. gör "Angie" med så mycket hjärta och smärta i rösten att vi smälter.

Konsertarrangören Bill Graham (Fillmore, Winterland etc.) lär ha sagt om Grateful Dead, "They're not the best at what they do, they're the only ones that do what they do." Redaktör'n tänker säga detsamma om Kent och hans mannar, väl medveten om att någon kommer att slå honom hårt över fingrarna just på grund av detta. Jo, det finns fler Stones-band, tack, jag är medveten om det, men Stenade Rullarna gör det här med HJÄRTAT. På samma kärleksfulla sätt som Roger Gunnarsson och hans LittlE Street Band tolkar Springsteen. Det handlar liksom inte om att riva av hits hur som helst. Det handlar om - yes - kärlek. Respekt!

Fotoalbum från Stenade Rullarnas spelning på KoM 18 oktober! Klicka HÄR!