[2013-05-14]
... på Armadillo Blues på väg till S/S Marieholm
Armadillo Blues dök plötsligt upp i Redaktör'ns liv för tre år sedan. En småländsk trio med ett rått blått sound som kan associera till såväl Cream och ZZ Top som till Sun Records i Memphis. Och så är trion från Småland (som Redaktör'n)! Fast om ni lyssnar på deras plattor låter de inte som smålänningar (inget ont i det, i o.f.s.), snarare som Texasbor eller Mississippimusikanter. En glimrande trio!

Om ni kan, gå och låna Armadillo Blues ert öra på S/S Marieholm fredag 17/5. Ni hinner kolla Ann-Louise Anttilas band dessförinnan! Vi säljer deras två senaste CD, men köp lika gärna av bandet på gigget! Nu citerar jag bandet:
"Om man skulle likna den moderna musiken som finns idag vid ett träd, så är grunden, själva stammen, den amerikanska blues/gospel, som skapades under senare delen av 1800-talet av fattiga svarta människor.

All musik som växer fram under 1900-talet knoppades ut från stammen och bildade grenar, vissa stora och stärka andra mindre och tunnare.

Armadillos ”gren” låter som vi tycker att blues ska låta; ett resultat av inspiration från många olika grenar, med bluesstammen som fundament..
Vi är kort och gott ett bluesband, med ett eget sound!

Armadillo blues bildades 2004. Bandet har genom åren turnerat runt om i Sverige, Norge, Danmark och i England.

Genom åren har Armadillo givit ut 3 cd på eget bolag , en fjärde arbetas på och hösten 2013 beräknas den vara färdig. Ett smakprov på den kommande skivan, finns i form av en ep som släpptes i april i år, med fyra original låtar av Armadillo Blues."

Armadillo Blues är Kenth Johansson på trummor och körsång, Stefan Bergstrand på gitarrer och körsång, Jesper Hedegaard på sång och elbas. Foto © bandet.
... på Eve 'n Odds @ S/S Marieholm 10/5
 Evelina Andersson sång, Lars Jildén gitarr, Göran Larsson gitarr, Anders Rundström orgel/piano, Stefan Egeman bas, Bob Gilbert trummor. Foto © bandet. Arr: Göteborgs Bluesförening.
Förra fredagen ett band som föddes 1982: den här fredagen ett debutgig för ett helt nytt band. Om än med rutinerade musiker: Bob och Göran har Redaktör'n förstås haft glädjen att höra både här och var under åren.

Eve 'n Odds är ett 'coverband' med blues- och rockmaterial men inte med de självklaraste låtarna: hade inte Bob räckt mig ett exemplar av kvällens låtlista hade jag varit helt vilse större delen av tiden. Vilket är ett stort plus. Ett annat stort plus är sångerskan Evelina. Helt nytt namn för mig. Ett fynd för 'vår scen'. Röst, inlevelse, publikkontakt: en begåvad och proffsig sångerska som når ut långt över scenkanten.

"Ain't Wastin' Time No More" blir första låt. Superbt sjungen av Eve (vilken röst, ja, jag tjatar!), och Göran ÄR Derek Trucks på sin röda SG. Vilken start! Raskt över i Little Feats "Romance Without Finance" - inga longörer - och allt sitter klockrent. Snacka om välrepeterat. Vi tittar på varandra i publiken, ingen fattar det här med debutgig. "Maybe I'm A Fool" och Eve 'gör en Aretha' och applåderna åskar.

Jag ska inte bli långrandig. Men noterar - imponerat - att bandet med lätthet fixar såväl Allman Bros, Bonamassa och Robben Ford. Att Eve lyser i låtar som blivit kända via Sister Rosetta Tharpe, Francine Reed, Big Maybelle - och Louise Hoffsten. Att Lars & Görans stereospel och solopassager i Gov't Mules "Sco-Mule" är enastående. Och att det vore brottsligt om inte arrangörer och publik omedelbart tar detta band till sitt hjärta. Tack för en superb kväll, Göteborgs Bluesförening!
... på Forever Blues @ Kulturhuset Oceanen 3/5
 Ett reuniongig med Thomas Carlsson sång/gitarr, Åke Björnstad gitarr, Anders Blad gitarr/sång, Jens Nilsson bas/sång, P-O Hesselbom trummor. Foto © Forever Blues
Tända ljus och vita dukar skapar en både festlig och hemtrevlig stämning. Oceanen känns alltid välkomnande. En scen där musiken är det centrala (bara en sån sak). En scen som drivs av en kulturförening. En scen vi behöver i Göteborg.

P-O Hesselbom har (här måste jag ta till mina djupaste brösttoner) gjort en kulturgärning. Jo, jag tycker det. Han har samlat ihop inspelningar (studio och live) med de band han under åren spelat i. Fixat och donat med ljudet, jagat upp fotografier och pressklipp, klippt och klistrat, grunnat och grubblat, lagt ned mängder av tid.

Och (hittills) givit ut 3 lyckade CD: den första med bandet Forever Blues, nästa med Road Dust och den tredje med ytterligare ett halvt dussin musikerkonstellationer. Utgivningar troget åtföljda av releasespelningar och ibland av ytterligare återföreningar. Redaktör'n lyfter respektfullt på hatten.

Forever Blues var aktiva (med råge) 1982 - 1992, precis som CD-titeln säger. Femton år senare (2007) gav P-O ut sin CD med dem vilket resulterade i ett par tre spelningar. Och så hoppar vi fram cirka sex år till och Forever Blues är åter samlade och spelklara på scen. Att rodda ihop det måste vara en bedrift i sig.

Glest mellan spelningarna, typ. Vilket innebär att man inte kan lyssna på dem med riktigt samma öron som när man lyssnar på ett sammansvetsat band som giggar varje vecka. Det här är en återförening av musikpolare: mera ett 'event' än 'just another blues gig'.

Thomas öppnar passande med "Blues Won't Let Me Be". En mäktig pipa, kanske lite hes i kväll, men ändå en av landets absolut bästa 'bluesröster'. Glider in i "Messin' With The Kid": mycket grann gitarr från Åke. Som lirar på ett eget gitarrbygge i mörkflammigt trä, oj vad snyggt! Är man Gitarrmakaren så är man! Det blir "Crosscut Saw", Alberts klassiker, och så är det dags för Thomas att lira tuff, rå slidegitarr i "Early In The Morning". Så småningom slow blues i "One Room Country Shack" där Åkes gitarrspel gnistrar och Thomas excellerar i kraftfull, dynamisk sång. En höjdare! Det blir fler långsamma nummer: Anders spelar smooth och melodisk gitarr i "I Smell Trouble". Setet slutar med Chuck Berrys glimrande "No Particular Place To Go" ("Can you imagine the way I felt? / I couldn't unfasten her safety belt!"). Tonartshöjningar! P-O står upp och lirar! Paus!

Åsså på det igen: "Serves Me Right To Suffer" med flotta ackordvändningar och fräck rytm. Anders inleder "Stormy Monday" med lite elegant svajarmsspel. "Standing At The Crossroads" känns lite jämfotahoppig, men "Black Night", slow blues igen, ger oss ett läckert vräksolo från Anders. P-O tar i från tårna.

Så småningom är vi framme vid sista numret på listan: "Roadhouse Blues" ur The Doors sångbok. Tungt, nästan malande. Tre gitarrer turas om att leka. Mycket ögonkontakt, påfallande mycket bandfeeling, en skön ljudväv. Jo, det blir för mig kvällens bästa nummer. Till slut lite x-tra rock'n'roll på finalen, svettig dans mellan borden och Anders glänser med perfekta Chuck Berrylicks.

Quo vadis Forever Blues? Blir det fler spelningar? Fler återföreningar? Vi hoppas det! Oceanen är helt utsåld à 150 kr, så efterfrågan finns!

En sista tanke: I Redaktör'ns öron är Forever Blues styrka tuff 'rockblues', inte traditionell 'puristblues'. Ett band som är allra roligast när de skickliga gitarristerna löper linan ut och verkligen ger järnet i en långsam svidande blues vid sidan om och bakom Thomas unikt mäktiga stämma. Eller i ett tufft mullrande bandsound som inspirerats av rockhjältarna i The Doors. Det är där någonstans som jag tycker att Forever Blues gör sig bäst. De snabbare Chicagoklassikerna av modell äldre blir för mig lite 'stampande och studsande på samma fläck' och kräver kanske ett mindre muskulöst spel. Nej, Forever Blues påse är inte pietetsfull retro (det är det många andra som pysslar med), det är pedal-to-the-metal här och nu. Respektfullt menat.

Vill du läsa mer om bandet och dess historia: kolla här!