Claes Adolfsson (2004-08-28)

HOOTER´S BLUES

Claes Adolfsson (2004-08-25)

Simon Lindekrantz sång, Lasse Malmsjö keyboard, Henrik "Pilen" Pilqvist gitarr, Gian Kündig bas och Martin Bällgren trummor, sång.

Undertecknad råkade av en slump befinna sig i Malmö 14/8 och passade då på att "spionera" lite på "Mr Blue's & The Beat Machine" som spelade i bluestältet på Malmöfestivalen. Det här bandet gick verkligen hem hos publiken i det fullsatta tältet. Ljudet var bra och det svängde rejält. Simon gjorde som vanligt ett mycket övertygande intryck på sång. I några låtar satte sig Pilen bakom trummorna medan Martin Bällgren tog över som sångare och munspelare. Martin imponerade också stort, såväl på sång som munspel. Givetvis resulterade även Pilens och Lasses insatser på gitarr resp piano i applådskaror från publiken. När en bra basist spelar i ett band kommer jag ofta på mig själv med att jag stundtals lyssnar endast på basspelet, så även denna gång. Snyggt och smakfullt spelat av Gian Kündig.
Efter "Mr Blue's & The Beat Machine" spelade "Three Studs And A Stone". Det var också ett bra band med kompetenta musiker men de saknade något som "Mr Blue's & The Beat Machine" hade.

Mårten Olsson (2004-08-19)

Kalasbluesen, som bjudit på nio musikkvällar, avslutades lördagen den 14/8 av GENERAL BLUES BAND. Jag har sett dem då och då med långa uppehåll - uppenbarligen har de inte heller så många offentliga spelningar. De har alltid givit ett ganska anonymt intryck på mig och har inte heller verkat brinna med den allra starkaste glöden. Dessutom har jag förstått att publiken saknat en Mr. Personality i bandet. Men ting kan förändras: på den lyckade Slambyfesten (artikel o bild kommer) härom veckan tyckte jag att de lyfte sig i håret och den här Kalasblueskvällen var det vassaste jag hittills hört med dem. Både Leif (ibland på läckert kromatiskt munspel) och Dick (med explosiva solon, kanske inspirerade av vintage Buddy Guy) tog ett par bestämda steg in i rampljuset, och när en supersnabb "Going Down" dundrade igång på finalen var det oreserverat jubel i den månghövdade publiken. En lyckad avslutning på denna långa vecka och (återigen) en fjäder i (sol)hatten för bluesföreningen. Som verkligen har flyt just nu.

Generalerna består alltså av Johnny Rydberg – sång, Leif Johansson – munspel, Hans Malvén - trummor, Dick Ahlin – gitarr, Peter Lundin – gitarr, Johan Häggström –bas. Bild t.v.: Leif & Dick
Christer (2004-08-15)

Pow! Där visade Mr Bo och hans kumpaner var skåpet ska stå! Totalt övertygande vokalt och instrumentalt och med Kalasbluesens (hittills) bästa ljudbild satte Mr Bo ett stort utropstecken i protokollet. Som vanligt en solid blandning av Albert King/Fenton Robinsonblues, känsloladdad soul och dansant barröj (släpp aldrig "Green Onions"!).

Och på slutet en mästerlig "Nightlife": Willie Nelsons vemodiga ballad som BB King gjort till sin. Bästa Kalasblueskvällen sa många i den (stora) publiken - och Bosse H:s dynamiska Hammondorgelspel fick många att lyckligt himla med ögonen.

Mr Bo sång och gitarr, Bo Hansson hammond, Lars Mellqvist bas och Roger Mörck trummor.
Christer (2004-08-14)

Jodå, Otis Grand är en känd och prisbelönad gitarrist med ett antal CD till salu (fast jag vet ingen som lyssnar på dem). Jodå, han är bra på att leverera gitarrslingor i en aldrig sinande ström. Jodå, det var visst kul att kolla honom på Kungstorget.

Men varför denna totalt egotrippade attityd? Han dränker in varenda låt med femtioelva gitarrsolon, refererar högljutt till bandet som "Otis Grand & The Big Blue(s) Band", överröstar Als enda solo med sin egen kompgitarr och klinkar uppfordrande på keyboardets klaviatur som en missnöjd pianolärare i musikskolan.

Brian är en förträfflig soulsångare och en habil bluessångare, bandet (som råkar heta The Al Tehler Blues Band, tack så mycket) är i alla avseenden grymt bra. Så bra att man som publik funderar över om han förtjänar dem. I övrigt lät det ungefär som på Bluespartyt (bilden), så då vet ni. Suck.
Christer (2004-08-13)

AL TEHLER & BLUESFRIENDS: mån 9/8 i tält på parkeringen bredvid Stora Teatern, Göteborg
'Kalasblues': ett samarrangemang mellan Rest. Figaro och Göteborgs Bluesförening.

En lika lyckad kväll igen! Och äntligen fick jag höra en sångare som många bluesdiggare pratat om: Martin Bällgren. Som jag tidigare träffat på i rollen som trummis - men han har uppenbarligen fler talanger! Jo, bra munspelare också! Martins röst glänste först och främst i souligt material som "You're Gonna Need Me" (hörd med Albert King), "A Good Fool Is Hard To Find" (Albert Collins) och "Cuttin' In" (Johnny Guitar Watson). Känsla, melodi, klös, humor (och ordet 'ståpäls' hördes från tjejer i landskapet). Den här killen kommer vi helt klart att få höra mycket mera av! Jag vet i alla fall att han är medlem i BlåDårarna och Mr Blue´s & The Beat Machine.

Mera kul? En fin version av Jimmy Johnsons vitsiga "12 Bar Blues" (rolig blueslyrik är inte bara Little Charlie!). Och så Stefan Bellnäs bassolo i "Let The Good Times Roll"! Hur är det nu: Är det Mr. Bellnäs eller Mr. Ruuth som är stadens Mr. Bruce?

Och så förstås ett antal välspelade standards: "Stormy Monday", "Everyday I Have The Blues", "Good Morning Little Schoolgirl", "The Thrill Is Gone", "T-bone Shuffle", "Homework" och "The Sky Is Crying". Och till slut (massivt inropade) "The Thrill Is Gone" IGEN med monsterspel från Alvar. Som var rejält taggad hela kvällen - den rosa gitarren formligen sprakade av toner och energi. Och så Johans eleganta keyboardspel (extra points för fläskiga Hammondklanger) och alltid så stilsäkre Daniel bakom trummorna. Kul att se och höra honom igen - vi har saknat honom sedan Instigators packade ihop.

Hade man inte kul denna blueskväll var man redan döv. Eller något värre.

Kvällens manskap alltså: Martin Bällgren sång/munspel, Al Tehler gitarr, Johan Johansson keyboard, Stefan Bellnäs bas, Daniel Winerö trummor
Christer (2004-08-10)

Iris Esell sång, Richard Reynolds gitarr, Gustaf Karlöf keyboard, Lisen Rylander tenorsax, Gunnel Samuelsson altsax o flöjt, Victor Furbacken vikarie på bas och David Sundby trummor
 
Ojojoj! Mitt första (tyvärr!) besök på Kalasblues blev svettigt i alla avseenden. En sydländskt varm kväll - och ett på full låga brinnande band. Utan sologitarrist och med vikarie på bas vann De Förlorade Själarna en övertygande arbetsseger. Iris sjöng med hela kroppen (imponerande tamburinhantering!), Richard slet som en intensiv Steve Cropper, Gustaf hukade sig över tangenterna och slängde med kalufsen, Lisen och Gunnel bländade med gyllene hornriff och solon och klockrena körsångsinpass, Victor jobbade koncentrerat men leende (vilken vikarie!) och David var David. Fast ännu mera David än vanligt. Slog vilt som en furie eller grät sorgset, hackade, hamrade, viftade - och rusade till slut över scenen bankandes på sin oskyldiga virveltrumma. Totalt pandemonium, och finalens "Tainted Love", "Use Me" och nån annan funkröjare formligen rev tältet. Yep, Iris regerar - fortfarande.
Christer (2004-08-09)

RIKTIGA KARLAR: tor 22/7 Franses, Hönö
Göran 'Guran' Blomgren sång o gitarr, Jesper Lindberg sång, banjo, dobro, mandolin, pedalsteel, elgitarr o akgitarr, Bengt Kristeberg trummor, Eva Kristeberg sång o bas, Bengt Bygren sång, orgel, piano, dragspel o akgitarr.

En absolut glimrande countrykväll i torsdags på Franses, Hönö: Låtar av Gram Parsons och Guy Clark, Hank Williams och Bob Dylan, Jerry Jeff Walker och Alison Krauss, Grus i Dojjan och Eagles, Willie Nelson och Rodney Crowell. Bengt Bygren var ny Riktig Karl för i år: hade varit praktikant för några år sedan men rökte för mycket... Men inte hade det skadat rösten: hans "Always On My Mind", "All The Best", "The Night They Drove Old Dixie Down" och "The Weight" var klockrena träffar. Och glöm aldrig hans maffiga pianoklink i "Dead Flowers"! Sen trivdes nog Bengt med att plötsligt få in pedalsteelklanger i sina låtar. Perfekt komp för honom.

Lagledaren och MC:n Guran glänste bl.a. i "Streets Of Baltimore", "Take It Easy" (förstås!), "The Lucky One" och "Country Comfort" (och i sina mellansnack). Och Jesper i "On The Road Again", "Just Like Tom Thumbs Blues" (fräck Tele!) och banjorökarna "Deliverance" och "Klacksparken". Och paret Kristeberg var förstås ett mjukt och följsamt komp - den här repertoaren ska inte slamras sönder.

Opretentiöst och mysigt. Fisksoppa, pilsner och några sneda danssteg. Vi var där förra året - vi kommer tillbaka nästa!
Christer (2004-07-23)

Ett nyrenoverat flådigt värdshus på en liten ö i Ätran: Falkenbergs nya musikscen? Det är vad ägaren hoppas på - och förvisso blev det en 'häftig fredag' i den fullständigt osannolika Robert Wellsbaren.

Singer/songwriter Johan Örjansson imponerade stort med mäktig stämma och starka sånger, men kändes ändå lite överflyglad av de två elektriska akterna. Knickedickerna och PPP varvade sina set och trissade varandra till stordåd: Schakonat & MNFS sporrade Pilen så Vox-stärkarna glödde, Henrik Ohlin & Schakonat sporrade Patricia vid mikrofonerna. Dan Helgesen var däremot helt stationär vid sin Hammond och sporrade sig själv övertygande i båda banden. Gungande bluesrock och läckert gitarrflum mixades med svettig soul och pulserande funkvibbar. Inte ens målfoto kunde skilja de båda banden åt, men PP får pluspoäng för kvällens avskedsreplik: "If you can't be good, be careful!". Jag tar det med mig.
Christer (2004-07-19)

Att det här gänget åker buss runt Sverige just nu och sprider sitt blå budskap, det är ett av bluessommarens stora glädjeämnen. De spelar låtar ("Hoochie Coochie Man", "Big Boss Man", "Stormy Monday" etc.) som i vissa musikers händer känns uttjatade till max. Här känns de bara fräscha och roliga. LJR levererar med glädje, övertygelse - och ibland ett förtjust och liderligt leende ("Love Her With A Feeling"). Uppbackad av en grym rytmsektion i radarparet Magnus & Jim, av den briljante keyboardspelaren Matti och av mångsidige Palle: äss på munspel, gitarr & sång. (Juha tog paus). Måtte deras turnerande upprepas! Jag vet att många instämmer: det var massor med folk på Jamesons trots 1) måndag och 2) sol. Gott om bekanta bluesvänner - fler än vissa tisdagar faktiskt. En fin kväll, Matteo!
Christer (2004-07-13)

Värjde mig tills för ett år sedan.

Sen slog bluesen till.

Hade (o)medvetet hållit mig borta.

Anade nog att det skulle vara starkt. För starka intryck, för stark konfrontation med hjärtat, själen.

Till slut gick det inte att hålla emot. Ett besök på Bluespartyt 2003. Sven Zetterberg, Mr Bo.

Öppnade sen dörren till Louice. En mörk, regnig augustikväll. Say no more.

2004. Sommar (?) igen och nytt Bluesparty. Villa Belparc i Slottskogen, denna underbara oas, Fridfullt, charmigt, rofyllt och varmt. Perfekt inramning.

Skulle dom häftiga skyfallen och de kalla vindarna kunna sätta stopp för bluesfesten?

Nä. Det slutar regna och folk strömmar till. Hill Blues Unit pluggar in. Festen kan börja.

Allt hänger ihop; boogie-woogie, rhythm&blues, gospel och soul. Det visar Hill Blues Unit tydligt. Perfekt start.

För mig är musik närhet. Nära rent fysiskt och nära till dig själv. Terrasscenen ger möjlighet till detta. Det visade Ahlin/Johansson/ H. Tolf som med sin stämningsfulla akustiska musik var ett perfekt komplement till det mer röjiga utbudet på Stora scenen.

Jag har blivit varnad för att lyssna på blues.” Du kommer att förlora din familj, ditt jobb, dina pengar och din lever”. En smula överdrivet men med ett korn av sanning? Men å andra sidan får du också chansen att möta nya vänner. Och att möta dig själv. I musiken och med musiken. Närhet.

Att leva är att välja.

Notbladen sprids för vinden när Autumn leaves tonar ut och K Ruth spelar briljant solo i Summertime. Höst och sommar om vartannat. Sånt var vädret denna blueshelg.

Blues är inte bara tungsinne, svårmod och melankoli. Här finns också glädje. Ta till exempel Gumbo. Vilket sanslöst sväng! Och Little Jimmy Reed och The Blue Delivery. Och Good Time Charlie med fantastiskt gitarrspel och sång.

För att inte tala om Lightnin´ Moe & His Peace Disturbers. Oj, oj, oj. Såna stämningshöjare!

Munspel och gitarr i världsklass. Stående inslag på Bluespartyt röstar jag för.

Och så kul att höra återväxten. Med artister som H Tolf och Martin & His Rhythm Kings på scen känns framtiden trygg.

Jag hade inte möjlighet att höra alla band, men det var sann spelglädje och musik från hjärtat hos de band jag hörde. Härligt. Och när jag framåt midnatt plockar bland ihopsnärjda mikrofonsladdar och mickstativ och folk så sakteliga lämnar Terrasscenen och Otis Grand och The Al Tehler Blues Band lirar sin härliga blues och de kulörta lamporna vajar för vinden, ja, då nästan gråter jag, trött, lycklig och full. Av blues.

Göteborgs Blues Party 2004 – världsklass.

I will be back 2005.
Claes Adolfsson (2004-07-06)

The Instigators är historia (snyft!) och Gumbos Micke Westman med kumpaner fick i stället äran att avsluta Jazzås vårsäsong. En lysande idé helt klart. Sällan har man sett så glada lirare - och publiken kom snabbt i samma stämning. Första halvlek startade med blå klassiker som "My Babe" och "Lawdy Miss Clawdy" (den senare med Flamman på granna Telecaster-licks) och det blev absolut drag hela vägen - men efter paus exploderade det.

Micke & Niklas började med Tom Pettys "I Won't Back Down" som duo. Med en total inlevelse som grep mig hårt, hårt om hjärtat. Världsklass. Så blev det fullt band igen och massor med virtuost keyboardgroove i "Get Out Of My Life Woman". BeeGees "To Love Somebody" var nog i klass med Eric Burdons cover. Ett par snabba Chuck Berry - och Niklas fingrar flög över dragspelet.

Nästa gäst, Stefan Dafgård, sjöng och munspelade en bluestolva så att han glödde - följt av en välförtjänt applådåska. Micke fortsatte med några välbekanta Gumbonummer ("Can You Hear Me", "Iko Iko") och med en stentuff "It's All Over Now". Så grep Peppe mikrofonen och frontade en funkig stötig låt vars titel jag totalt missade (man skulle ju hinna med att dricka öl också). Och så hjärta & smärta med underbara avslutningstryckaren "Good Night Irene" med entusiastisk allsång. Plus "You Never Can Tell" som massivt inklappad bonus. Tempo, tempo! Puh!

Bäste Micke m.fl: Det här måste få en fortsättning - allt annat vore ju resursförstöring. Så kul var det. Men jämfört med Gumbo sist då - det var ju också en kanonkväll? Hjälp - jag måste nog sätta oavgjort. Faktiskt. Micke var en lika imponerande frontman som alltid den här kvällen, själva bandet var ju 'killer' - och är man sen gitarrfreak som undertecknad så kändes det som om det var mer Mickegitarr än vad det brukar vara en typisk Gumbokväll. Vilket jag gillade. Så oavgjort.

Dags igen att skriva: En sån här kväll är Jazzå en liten bit av himlen.
Christer (2004-06-23)

Det blev som jag misstänkte efter att ha hört den nya lovande demon: AB har blivit snäppet souligare, snäppet ösigare. Och Eva tog äntligen i från tårna och gjorde sin stämma rättvisa - underbart! Dessutom många glada skratt bakom miken - och Svante kastade sig hejdlöst in i sina solon och trampade gaspedalen (f'låt wahwahpedalen) i botten. Första gången jag sett 'Voodoo Vibe-Svante' lira med Add Blue och han fungerade glimrande i detta sammanhanget (också). Men i vissa låtar kände jag återigen att det hade suttit fint med fler färger på paletten. Keyboard? Sax? Bara en tanke.

Kvällens höjdare blev för mig Little Miltons "That's What Love Will Make You Do": snitsigt gitarrintro, Evas varmt själfulla sång - rejält tryck! - och så ett långt slingrande wahwahsolo. Jag bara smälter när det liras bra wahwah. Mera, Svante!
Andra favoriter: En ösig "Too Tired" med fräcka stopp och (ja!) mer wahwah, Stevie Wonders "Master Blaster" (udda men kul låtval - snyggt solo igen). Walter Trouts "Let Me Know": självsäker och tung men ändå med mycket dynamik. "Pack It Up": en funky rocker med läckra markeringar från bas- och trummästarna. Snabbt pulserande "I Wish You Could See Me Now". En stötigt funkig Living Colour-låt. En vacker "People Get Ready"... Ja, listan kunde bli lång!

Mera Add Blue tack - och på lite större scener! Det här var en vass comeback!
Christer (2004-06-22)

Inte ens Louice är en fredad zon.
Fotbollshysterin sveper in över landet med en sällan skådad styrka. StorbildsTV en fredagskväll på Louice! Jag trodde inte det var möjligt. Men det är klart, idrott i allmänhet är viktigt och fotboll i synnerhet. För fotboll handlar ju inte om liv och död. Det är ju mycket värre än så.
Precis som det är med bluesen.
Tillslut bjöds vi dock på Bad Ass Fajitas som visade upp en imponerande musikalisk bredd. Från loj, tillbakalutad country med ett gott plockande gitarrspel över klassisk blues (The thrill is gone framfördes grymt bra!!) till rent sanlöst vacker jazz.
Och det var jazzinslagen som brände sig fast. När hördes scatsång senast på Louice? Jag bara undrar?
Och visst, Olles mer polerade och rumsrena sound kompletterat med mycket starkt, rått, bluesigt framförande från Henriks sida i all ära. Och ett nytt ånyo läckert inhopp från Robert Tolf, på såväl sång som munspel denna gång, var tunga inslag men det var Hanna Tolf som stal showen denna kväll.
Till och med Zlatans bisarra skevspark, som av vissa kallades klacklobb, förbleknar totalt i jämförelse med vad vi fick höra från Hanna. Sicken jazzröst!
Sprött, klockrent men samtidigt fanns där ett tungt djup när tonerna hämtades långt nerifrån magen.
Stormy Monday framfördes med en mycket stark inlevelse som fick Louicepubliken är sitta knäpptyst. Det var jazz med mycket känsla. Sånt gillar vi.
En mycket intressant röst presenterades som vi ser fram emot att få höra mycket mer av. Och det snart.
Men först skall vi visa Danmark hur man lirar boll. För fotboll är viktigt. Nästan lika viktigt som musik. Men bara nästan.
Claes Adolfsson (2004-06-19)
Bild © Robert Tolf.

Sången gick fram perfekt och nu påminde han ibland om Don Henley och ibland - faktiskt! - om Bryan Adams. Vi pratar inte popsnöre - en gång höll Bryan Adams hög klass, glöm aldrig det! Instrumentalt kändes soundet lite mjukare och rundare än sist och mina tankar vandrade till de ständigt saknade lokala favoriterna The Remedies. Ett unisont bandsound, snygg kör, massor av gung, massor av melodier. Och så lite vass Tele som grädde på moset.

Hela den välskrivna repertoaren består av eget material (som hos The Remedies). Det gillar man. Honnörer åt Neil Young, åt ren country, någon gång åt sydstatsboogie - men stämplat Ove Wulff. En CD finns ute hittills, "Tale of the Scorpio", och är utgiven av ambitiösa Dusty Records i Göteborg.

Så brukade du gå ut och digga The Remedies - förlåt tjatet - missa inte Ove Wulff! Det här är en kvartett av sympatiskt liknande snitt. Och du bluesdiggare som 'vet' att du inte gillar country, låna Ove Wulff ditt öra nästa gång. Jag förstod att det omvändes själar nu i tisdags!
Christer (2004-06-17)

Tunt med folk i början (fotboll!) men det redde upp sig i andra halvlek. Jazzådebut skulle jag tro för flera av herrarna i detta dubbelpipiga gitarrband. Omutlig rytmsektion, två flyhänta gitarrister - och en enastående sångare. Som denna kväll verkade trivas bäst i soulbagen. Paradnumret "Start All Over Again" och Otis Reddings "Any Ole Way" (tapper allsång från publiken!) blev grymt läckra (måste prisa ett långt och varierat Pilensolo i "Start" också). Likaså "I Want To Shout About It" (dekorerad med Simons munspel och tuff unison bandfinal) och suggestiva "Leanin' Tree". Den senare låten är vi annars vana vid att höra som en av Steady Rollin' Mens specialare.

Gitarristerna fick var sin instrumental att leka med: T-Birds "Extra Jimmies" (Pilen) och Roy Buchanans "Cajun" (Kalle). Yes! Och härligt mycket gitarr blev det över huvud taget: "Lies Lies" (fräck wahwahpsykedelia från Kalle), "She Moves Me" (snyggt småackordssolo från Kalle), "Right Around The Corner" (dubbelpipig attack), "Twentyfour Hour Blues" (ojojoj vilket Pilensolo!) - och så granna countryvändningar från Pilen i avslutande T-Birdsrökaren "I Believe I'm In Love With You". Och en massa annat... Låt er inte förledas av TVn nästa gig!
Christer (2004-06-15)
Foto © Catharina Kisch

Ung och kaxig (i positiv mening) trio från Vetlanda med hatt- och tatueringsprydde Jacob vid mikrofonen. Och vilken röst! Kraftfull, mogen. Det verkar vara en ny våg unga duktiga sångare på gång i Sverige. Det behövs. Fräck gitarrist dessutom - inklusive trippen ut i publiken med l-å-å-ång sladd.

Texas blues och Texas rock, klassiskt T-Birds-stuk, ylande Albert Collinsgitarr, litet eget material - och en överraskande "Jambalaya". Som kanske inte satt sig i sin slutgiltiga form, men det är kul med omväxling i repertoaren. Problemet med just den här typen av trioblues är ju annars att det kan bli aningen enformigt efter ett tag.

Charmigt, självsäkert, proffsig framtoning - och publiktillvänt. Vad kan man mer begära?
Christer (2004-06-13)

BLÅDÅRARNA

Claes Adolfsson (2004-06-12)

sång och FABIAN KALLERDAHL piano: tor 10/6 2004 KoM musik & bar, Göteborg

Två begåvade och mångsidiga gentlemen: Peppe är ju sångare i banden Debbie's Wife och Universum. Fabian är också med i de två banden och är dessutom pianist i Music Music Music och i Andreas Gidlunds kvartett.

Den här gången i ett minimalt och akustiskt format: sångare + pianist. Ett format som funkade perfekt när jag såg Emrik & Fabian i januari. Och Peppe & Fabian visade sig också vara en välvald kombination. Peppe blundar mot strålkastaren, intensiv, på något sätt asketisk, med en omväxlande bräcklig och burdus röst. Och Fabian broderar - eller hamrar - med samma varma själ. Lyrisk eller bombastisk. Jazzörhängen som "The Lady Is A Tramp" och "Georgia" (häftig rytm i kompet!) varvade med Neil Youngs "Alabama", Bryan Ferrys "Let's Stick Together" och Radioheads "Creep".

"You're so fucking special/ I wish I was special/ But I'm a creep, I'm a weirdo/ What the hell am I doing here?/ I don't belong here/ I don't belong here"
Jo, ni ÄR verkligen speciella - men ni passar perfekt in här!!! Det avslöjade applådtornadon.

Christer (2004-06-11)
Vanjas foto från Universums releaseparty

SOULSIDE: ons 9/6 2004 Rest. Solsidan, Linnégatan 42, Göteborg
Drällde oplanerat in på detta småeleganta barhäng och hamnade (omigen) mitt i förföriska klanger av soft soul, funk och jazz skapade av Johanna Hjort sång, Andreas Gidlund tenorsaxofon, Marcus Sovic sång och keyboard, Josef Kallerdahl fenderbas och Johan Håkansson på trummor. Snyggt och lättlyssnat - men aldrig i närheten av att bli en ljudtapet.

Helt OK med folk, men fler hade fått plats! Varje onsdag mellan kl. 19.00 - 22.00 lirar detta gäng (med ett flertal variationer) på Solsidan. Perfekt för 'förfesten' med andra ord, kära nattsuddare! Inget inträde, ingen garderob, bara mästerlig musik. Så har du något intresse för modern soulmusik - får bensprattel av "Streetlife" eller "Natural Woman" - eller diggar när Andreas går loss på jazzsax - då tycker jag du ska kolla en onsdag!
Christer (2004-06-10)

TJOCKT med folk, glödhett - och hade jag inte varit en grånad ex-kamrer hade jag skrivit att GUMBO ROCKAR FETT!!! För det gör de! Omigen magkänslan av "Jazzå = rockklubb". Micke är KUNG en sån här kväll, en soul man deluxe, han blir två meter lång och är dessutom beväpnad med en blank Epiphone som plötsligt stänker elaka riff omkring sig. PJ ler och skakar frenetiskt sina maraccas, hamrar skoningslöst på tangenterna. Rytmsektionen H&M är så tajt att det där frimärket inte ens går emellan. Och så blåsarna: det honkas, solas och riffas - och skrattas - så att Pia nästan tappar brickan. Eller var det sambastegen hon bara MÅSTE ta?

Absolut Gumbo: ett av naturmedicinernas bästa elixir. Och ett av de absolut röjigaste & ösigaste gigs jag sett & hört med dem. En sån här kväll är Jazzå en liten bit av himlen (men det visste ni att jag skulle säga).
Christer (2004-06-10)

Crossroad Blues: Carl-Johan Gadd - gitarr, sång, Sven-Erik Norberg - gitarr, sång, Niklas Rydén - klaviatur, Per Hörberg - bas, Göran Hartman - trummor, sång.

En solig men sval junikväll och utomhuspremiär för GBF. Veteranerna i Crossroad Blues spelade troget igenom sina tolvor, men den välbehövliga värmen kom från Stockholm med Blue Hammer. Pumpande soulig blues med en lyckligt grimaserande 'Niten' vid mikrofonen. Och gitarristen Thomas, tidigare hörd med Soulmates, var som alltid en njutning. Långsamma pärlor som "Everybody Wants To Go To Heaven", "Hello Sundown" och "Three Hours Past Midnight" (gulp - vilket monstersolo!) plus Texasrökare som eviga "The Crawl" (men var var dansrörelserna?). Fin blå sommarstart för Flamingobaren
tycker Christer

Claes Adolfsson njöt - och kåserar:
Ett blått hammarslag i försommarnatten.
Belparc är en pärla. Lojt avspänt, otrendigt slitet, charmigt plastigt. Ett ställe att trivas på, att njuta livet på. Ett ställe med själ helt enkelt.
Så faller den blå släggan. Pärlan förvandlas till en juvel, en gnistrande bluesjuvel. Dansgolvet blir en häxkittel som kokar av dans. Den snåla, kalla vinden som sveper in från Flamingosjön förmår inte bluesa bort bluesstämningen som pumpas ut från detta eminenta band. Så täta, så närvarande. Det har sagt förr, blues är känsla, inte teknik. I lyckliga stunder förenas de två. Som denna kväll när organisten sitter insvept i filt och man undrar hur håller man gitarrfingrarna varma? Vi har ju Irish coffee, men lirarna? Oron visar sig vara obefogad. Musiken gnistrar. Kvällen fylls med många underbara solon och här uttrycks och förmedlas blues med hjärtat och det är så vi vill ha det och det är bara att njuta. Såna läckert hängande gitarrtoner och sån inlevelsefull sång!
Brett varierat sound. Bandet tycks behärska allt.
Pärlan Belparc förvandlad till bluesjuvel med ett hammarslag från Stockholm.
Göteborgs blueslirare ni är utmanade! Gå i ut i världen och visa vad som är Sveriges blueshuvudstad!
Tveka inte. Spela redan i natt!
Claes Adolfsson (2004-06-06)

Claes Adolfsson (2004-06-05)

Minneskonsert för Jöran Robertson: lör 29/5 på Adera, Göteborg
Nej, det går självklart inte att 'recensera' en minneskonsert, en musikalisk tribut till en man som många känt och än fler lyssnat på. Alla musiker gav honom sin tribut, repad eller orepad, planerad eller gjord i stundens ingivelse. Jag vill bara notera några framträdanden som jag personligen fastnade lite extra för denna långa och lyckade kväll.

- Bernt Andersson sång och keyboard, Al Tehler gitarr, Lars Mellqvist bas och P-O Hesselbom trummor. Proffsigt, proffsigt - och jag blir alltid så barnsligt lycklig när jag får höra Bernt - denne varme musikant och speleman - sjunga sin blues.

- Lollo Gardtman sång, Lasse Malmsjö keyboard, Kalle Ruuth bas och P-O Hesselbom trummor. Endast en sång - men en juvel. "Summertime" i Lasses läckra arrangemang - och publiken blev helt tyst - man kunde höra ståpälsen resa sig. Lollo - helt okänd för mig - har uppenbarligen kommit in i bluesvärlden via jammen. Stanna gärna hos oss! Mera!

- Al Tehler & Bertil Löfdahl trissandes varandra till stordåd på sina Stratocasters. Kraftfullt, professionellt, elegant och självklart. Ett gitarrernas radarpar - som följdes hack-i-häl av Mårten Olsson & Kalle Ruuth. Återväxten är tryggad.

Tack Valerie, tack Lasse, Karin, Mårten, P-O, Simon, Svante...

Christer (2004-05-31)

En suggestiv "China Doll" med 'asiatiska färger' i keyboardet, ständigt ökande i intensitet. Balladen "Since I Fell For You" för oss romantiker. Och en stötig blues, "You Don't Love Me", med fräck rytmik.

Sen fick jag mycket att pyssla med och slog igen anteckningsblocket. Men kvällen blev bara bättre och bättre: reggaerytmer, solid blues (Stefan Dafgård på bejublat inhopp), frisinnad Coltrane & Sandersjazz och moderna tongångar signerade Massive Attack. Några riktigt långa låtar - och Stefan trollband oss alla med sin märkliga flöjt.

Men Yukimis vackra, varma röst fängslade framför allt. Hon sjunger tydligt, artikulerar väl, drar ut på orden. Sjunger texten med övertygelse. Anspråkslös i framtoningen - men totalt i centrum. Vi vill höra mer - ingen CD på gång?
Undrar Christer (2004-05-28)
Vanjas bild från en tidigare spelning på Jazzå

Efter bandets jazziga inledning är det underhållaren, berättaren men framför allt SÅNGAREN BB King vi möter. Sittandes på sin stol hela konserten igenom fyller hans mäktiga stämma hela lokalen både när han berättar om livet som liten grabb i Mississippideltats kyrkor och när han sjunger sin blues från bottnen av sin stora kropp.

Sökandet efter kärlek i unga år… ”Nobody loves me but my mother”…. och den svikna kärleken är några ingredienser i bluesens sanna väsen. Med detta inleds ett parti i konserten som får håret att resa sig.
BB King tar oss med far away down the alley och ger oss sin bild av bluesens ursprung.

En mäktig “How blue can you get” följs av “I got a mind to give up living” och “Paying the cost to be the boss”. Det är tungt, sugande och innerligt. Det han tappat i skärpa och gnista genom åren kompenseras med en vilja att ge oss i publiken allt från sina 78 bluesiga år. Han lyckas. Kungen delar med sig rikligt denna kväll.

Lucille är hans kvinna, och han är varsam med henne. Han vet hur han skall behandla henne och denna afton är det mer smekande än kramande som får henne på humör. ”Rock me baby” och ”The thrill is gone” avslutar detta parti där BB King flankerad av sina likaledes sittandes medmusikanter givit oss smakprov ur ett långt bluesliv.

Vi upplever en legend som efter 2 timmar tar farväl och stilla undrar om han är välkommen tillbaks. Jublet vill aldrig ta slut. Han skojar och showar med publiken konserten igenom och avslutar med att dela ut småsaker till delar av publiken som trängs längst fram vid scenen. Men vi fick alla nåt med oss från denna kväll. Kungen av blues gav oss av sitt liv, av sin erfarenhet och sin tolkning av bluesens sanna väsen. Long live the King.
Claes Adolfsson (2004-05-28)

Mina damer och herrar, vi har ingen mindre än Lennart Lindeberg på sång och gitarr, Göteborgs bästa sångare (?), med eget band, på KoM Musikbar, lördagen den 22/5. Lennart Lindeberg är verkligen en sångare som heter duga och vars mäktiga stämma Göteborgs publik kunde avnjuta i början och mitten av 1990-talet när bandet Sweetwater härjade på Göteborgs scener. Sweetwater gjorde en otroligt bra skiva med eget material 1995, en raritet idag. Undertecknad har ett exemplar i säkert förvar hemma. Sweetwater bestod av, förutom Lennart, herrarna Olle Schelander, gitarr, Martin Gabriel, gitarr, Per Berntsson, klaviatur, samt bröderna Anders och Erik Olausson på bas resp trummor.

Jag såg Lennart uppträda första gången på Rock SM 1988 på Kåren, då han spelade trummor samtidigt som han sjöng. Bandet inkluderade bl a Olle Schelander på gitarr. Lennart spelade från början trummor och hade ingen aning om att han kunde sjunga. Det var något han upptäckte av en slump när dåvarande bandets sångare slutade.

Ni som har TV hemma kanske kommer ihåg att Lennart Lindeberg faktiskt uppträdde på TV4 i "Sikta mot stjärnorna" då han gjorde John Fogerty's "Fortunate son". Egentligen ville TV4 att han skulle imitera Andrew Strong från filmen "Commitments" men Lennart, som dock var måttligt förtjust i Andrew Strong, valde istället Fogerty som definitivt ligger honom varmare om hjärtat. Under den obligatoriska intervjun fick Lennart tillfälle att göra reklam för Sweetwaters skiva.

TV4 upptäckte Lennart Lindeberg i samband med Korp-Rocken 1995 då han uppträdde på Park Lane med ett band som inkluderande bl a en okänd och hungrig Martin Johansson (numera Gabriel), iförd munkjacka och bakåtvänd keps. Om jag inte minns helt fel ingick även Per Berntsson på klaviatur i bandet. I det fullsatta Park Lane häpnade publiken och den namnkunniga juryn formeligen trillade av sina stolar när detta band med Lennart i spetsen sopade fullständigt rent på scenen.

Lennart gillar definitivt John Fogerty's sångstil men hans riktigt stora husgud är ändå Gregg Allman.

Förutom Lennart utgjordes lördagskvällens konstellation av bröderna Anders och Erik Olausson på bas resp trummor samt ingen mindre än det musikaliska geniet Kalle Ruuth, spelandes elgitarr, dobro, banjo och den högre skolans slidegitarr i alla möjliga stämningar. Och då kan det inte bli annat än bra.

Undertecknad anlände något sent till kvällens föreställning och möttes av "One way out" i Allman Brothers stil, med Lennart Lindeberg i bästa Gregg Allman tolkning och med Kalle Ruuth på glimrande gitarrspel. Bandet spelade även ett antal andra låtar ur Allmans repertoar bl a "Statesboro blues", som enligt Lennart mycket riktigt inte skrivits av Allman men "dom gör den bäst", och där Kalle spelade briljant slidegitarr i öppen D-stämning (tror jag), a la Duane Allman enligt konstens alla regler. Lennart och bandet visade definitivt var skåpet skall stå i andra Allman låtar, bl a "Come and go blues" (endast Lennart och Kalle men ack så bra), "Southbound" och "Whipping post" med Kalle Ruuth på mycket övertygande gitarrspel. I Dicky Betts countryinfluerade "Ramblin' Man", som var en stor hitlåt i USA på 1970-talet, bytte Kalle elgitarren mot sin banjo.

Vidare bjöds publiken på några Sonny Landreth låtar, i vilka Kalle spelade ut ordentligt. Jag vet att såväl Kalle som Lennart är stora beundrare av Sonny Landreth. Ur Landreth's repertoar levererades bl a "Creole Angel" och "Congo Square", i vilken den senare Kalle spelade vackert slidegitarr i öppen mollstämning!.

Tydligen är Lennart även en stor Tom Waits fantast vilket jag inte kände till tidigare. Lennart spelade några Tom Waits låtar under kvällen, bl a "Old 55" och "Tom Trauberts blues" i vilka han formeligen trollband publiken med sin mäktiga stämma.

Jag vet att Lennart även beundrar John Hiatt och ur dennes repertoar spelades "Georgia Rae", en grymt bra låt som jag hört Lennart framföra tidigare, gissningsvis i Sweetwater.

Lennart Lindeberg är, förutom en otroligt bra sångare även skicklig låtskrivare. Det fick publiken på KoM erfara när han framförde sin egenhändigt skrivna "Dave Letterman show", en mycket bra låt som finns med på en demo tape som jag fick av Olle Schelander 1997. Där finns även flera andra guldklimpar signerade Lennart Lindeberg som jag gärna hör live framöver. Under kvällen spelade Lennart även ytterligare några egenhändigt komponerade sånger.

Mister Lennart Lindeberg, du uppträder ju alldeles för lite numera, det var ju ett år sedan vi såg dig sist. Publiken på KoM (fullsatt som vanligt) älskar dig och jag är helt övertygad om att övrig publik längtar efter dig fast de inte ens själva vet om det än. Nu har du ju ett grymt bra band, varför inte fortsätta? Rekrytera en bandbokare! Det är hög tid att jobba mindre med ventilations- och kylsystem och mer med musik, eller hur? Jag bänkar mig nästa gång det händer något, det vet du, och jag hoppas att det inte dröjer ett år till!
Mårten Olsson (2004-05-23)

NEW TANGO ORQUESTA: fre 21/5 Nefertiti, Göteborg
Jag kan bara haspla ur mig den vanliga raden med adjektiv jag brukar ta till när jag avnjuter NTO: berusande, sensuell, stämningsfylld, passionerad, vemodig, omtumlande, vacker. För det stämde igen. En instrumental blandning av nytango, jazzvibbar och modern klassisk musik. Fixar inga etiketter på det här. Livet åter igen i rollen som violinens blonda betvingare och gudinna, Thomas med sin 'tour de force' "Berlin", Per med det märkliga och fascinerande dragspelet bandoneon som han hanterar så virtuost. Och Peters melodiska finsnickerier, Josefs sugande basgångar. Glimten i ögat. Och en knäpptyst publik.

Nästa gång de dyker upp, missa inte Livet Nord violin, Josef Kallerdahl kontrabas, Peter Gran gitarr, Thomas Gustavsson piano, Per Störby bandoneon.
Christer 2004-05-29

STEADY ROLLIN' MEN fre 14/5 Louice, Göteborg och
GENERAL BLUES BAND lör 15/5 Louice, Göteborg.

Så blev det dubbelhelg på Louice (igen). Fredagskvällen blev en perfekt, nåja, uppladdning inför Göteborgsvarvet med en Mårten (bild t.v.) som bara blir bättre och bättre och mycket inspirerade insatser från övriga; härligt skarp sånginsats inte att förglömma. Men den kuren räckte inte.

Återbesök nästa dag efter väl genomfört Göteborgsvarv. På frågan från Johnny Rydberg om det var nån i publiken som sprungit var det bara (?) jag som svarade JA! This is not a sportbar. This is a bluesclub. Skall hålla en lägre profil fortsättningsvis. Fantastisk kväll med kontrasterande gitarrister och en häftig munspelsduell mellan Leif och gästande Andreas. Minnesvärt! Sånt vill vi höra mer av. Trött och lycklig somnar man gott den kvällen.
Claes Adolfsson (2004-05-18)

---

THE SENSITIVES: sön 2/5 2004 Jazzå, Göteborg
Fr.v. Martin Gabriel (sång, ak/elgitarr), Henrik 'Pilen' Pilqvist (elgitarr), Dan Helgesen (keyboard), Gian Kündig (bas), Abbe Abrahamsson (trummor)

Ett pinfärskt band med välbekanta ansikten och en träskig gungande repertoar signerad Ry Cooder, Little Village ("Action"), Bob Marley ("Stir It Up"), Los Lobos, Bonnie Raitt, Van Morrison ("Caravan" med grant Hammondsolo) och U2 ("When Love Came To Town" med ett läckert psykedeliasolo från Martins gitarr). Ibland countryrockigt, ibland långa sjok à la San Francisco '67, alltid lekfullt. Mycket gitarr och särskilt Martin flummade loss ordentligt på sin akustisk/elektriska. Gärna mer sånt flum år 2004 för min del - när det kommer från den här höga klassen av musiker är det bara skoj!

Nån blues då? En stötig Hammondfärgad "Sick & Tired" och "Every Woman I Know Is Crazy 'Bout An Automobile" med slirande slidegitarr fyllde den kvoten också. Summa summarum: Rätt hög volym (för att vara Jazzå, alltså) och lite löst i konturerna ett par gånger - men en roooolig och annorlunda kväll! Peace on you too guys, nästa gång tar jag min tie-dye-T-shirt!!
Lovar Christer (2004-05-26)

MR BO & THE VOODOOERS: sön 25/4 2004 Jazzå, Göteborg
Mr Bo sång och gitarr, Bo Hansson Hammondorgel, Lars Mellqvist bas och Roger Mörck trummor

En imponerande gestalt i hatt, chokladbrun kostym och svart skjorta - och en matchande varmt gulbrun gitarr. It's showtime, folks! På scen står Mr Bo, en av Sveriges största tillgångar inom blues och soul. En bluesman med självklar pondus. Tilldelades Åmåls Blues Fest Award 1998. Fem år senare blev han vald till stipendiat av Janne Rosenqvists Minnesfond. Inte en dag för tidigt.

Den här söndagskvällen tyckte jag att han koncentrerade sig ännu mer på sången än vanligt, fraserade omsorgsfullt, pausade, mjölkade ut varje nyans av känsla ur det vokala. Stödd av sitt dynamiska band med glesa arrangemang men massor med groove med Bo Hanssons tungt suckande Hammond allt mer i förgrunden.

Övertygande versioner av Albert Kings "I Made Nights By Myself" och "Don't Burn Down The Bridge". Ray Charles "I Believe To My Soul" satt perfekt. Ett par original: snabbt gungande "You Stepped In It" och glesa "The Darkest Shade Of Blue" med känsloladdad sång och en annorlunda ackordsföljd. Instrumentaldängan "Green Onions" (tröttnar jag aldrig på!), långsamma "Somebody Loan Me A Dime" med långt gitarrsolo, Dan Penns souliga "Nine Pound Steel"...

I allas vår bluesvärld är Mr Bo en kung. Jag önskar bara att "världen därute" fick upp sina öron också. En nåd att stilla bedja om.
Christer (2004-05-26)
Vanjas bild från Göteborg Blues Party 2003

Blues med Al(l)var - men med glädje.
Det är smockfullt och det är inte på skoj.
Nej, när Al och hans bluesvänner lirar blues är det musik på allvar; svettigt, själfullt, inlevelsefullt och bländande vackert. Det krävs endast en trevande öppningslåt sen sitter det. Från djupet. Blues with a feeling.
Uppbackat med diskret (jag gillar vispar) men 100%-igt närvarande högoktanigt komp och en Tomas Carlsson som hämtar sången lååångt inifrån och från botten av den långa kroppen.
Till detta ett temperamentsfullt drivet pianospel. Vidöppen mun och snuset rinnande och frenetiskt arbetande fingar på tangentbordet. Kan det bli vackrare?
Nej, blues är på allvar. Det inte bara skapar känslor hos publiken, det förmedlas känslor från aktörerna; äkta och innerligt. Nice.
2:a set. Nya gitarrtoner. Lite rundare och mjukare. Var det svidande i första set så är det mer smekande, återhållet nu. En ständigt leende Åke som sprider sina blueskänslor med hjälp av eget (?) gitarrbygge och ett liv att hämta känslor ifrån. Och när Al får hjälp av Lasse på pianot förblir inte en enda tangent eller enda själ hos publiken oberörd. Tungt.
Och Tomas hittar tillbaks från sina slideutflykter och spänner ögonen i publiken. Detta är inte på skoj. Nä, nu är det allvar.
Blues på Louice är blues with a feeling. Inget att leka med, bara att njuta av och glädjas av. Och att bära med sig ut i natten.
Då är bluesgöteborg aldrig vackrare och livets alla kantigheter aldrig tydligare. Glädje och smärta kristallklart förmedlat i toner fyllda av liv.
Blues - koncentrerat liv.
Claes Adolfsson (2004-04-24)
Vanjas bild från en tidigare Bluesfriendsspelning på Sjöbaren

VOXHALL BLUES

Jag skrev för en tid sedan att Lady Michelle hittat hem med sitt nya band. Voxhall Blues har helt klart också hittat hem med sin nya sättning med Torbjörn Pettersson vid tangenterna. Hans fylliga Hammond- och elpianoklanger gjöt samman fogarna i ett band som tidigare haft glipor både här och var i konstruktionen. Stabilt, självsäkert, självklart - ett band som raskt tagit ett, kanske två steg uppåt i bluesens hierarki.

Det var inte många låtar jag lyckades identifiera. Inget originalmaterial, men inte heller ett vanligt 'coverbluesband'. "T-Bone Shuffle", "Chicken Shack", uppenbarligen några Buddy Miller-låtar (gitarristen bakom Emmylou Harris), och sen vete katten. Jo, "One Way Out" i en fräck version med (för en gångs skull) Tommy på sång och Torbjörn på svettigt Hammondsolo. Mycket medium och slow låtar med ett suggestivt swampigt groove.

Ulfs gitarrspel är lätt att gilla. Snygg ton när han så vill, härligt distad slide när det passar. Basic blues på något sätt - och det är positivt menat. Melodi före fyrverkeri. Läckra slowbluessolon. Och stabil sång, kanske mest övertygande på det långsammare materialet.

Fortsätter ni så här får ni byta in Vauxhallen mot minst en Rover!
Christer (2004-04-18)

SNiBB: mån 12/4 Gillestugan, Göteborg
Releaseparty för nya CDn "SNiBB On Varispeed" med tolv originallåtar skrivna av Pontus Snibb.
Pontus Snibb sång, gitarr, Pelle Jernryd gitarr, Magnus Nörrenberg keyboard, Nikke Ström bas, Håkan Nyberg trummor.

Undrar om det finns ytterligare något band i landet som låter som SNiBB? Tror inte det. Bandet, låtarna, klangerna andas Capricorn, den fina sydstatsetiketten som på sjuttiotalet hyste Marshall Tucker Band, Charlie Daniels Band - och Allman Brothers förstås. Men dessutom har ju Pontus ett gott öra för poplåtssnickeri. Ett elegant hantverk där hans egen rökiga röst fraserar personligt och inte alltid sjunger den självklara melodin. Amerikansk Beatlesblues sa visst Nikke för länge sedan.

Ett lyckat party ("alla var där") och en lyckad spelning med läckert suckande orgel, taggade fendergitarrister, slide och lapsteel och lite harmony vocals. Skånsk southern rock med Bert Karlsson och Saddam i texterna, det ni! Och så dedicerade man sista låten till Faces, det klassiska röjarbandet. Pianot hamrade, gitarrerna slirade och ölflaskan kändes väldigt rätt i handen. Party on - igen! Och köp plattan!
Christer (2004-04-13)

WOLFBLUES: tor 8/4 KoM musikbar, Göteborg
Wolfgang Bünz sång/gitarr (vars mäktiga stämma vi hör i The Al Tehler Blues Band, Wolf & The Gang etc.) & Kalle Ruuth dobro/gitarr (fingerfärdigt musikalisk i Bluestone, Sture Elldin Blues Band, Blue Fire Blues, Voodoo Vibe och massor av andra band). En kvalitetsduo med repertoar från "Spoonful" till "Light My Fire", med känsla och glimten i ögat. Massor med folk, alla trivdes - och jag hoppas att demoinspelningen blev bra och inte dränktes av applåder och glatt sorl. Den här duon vore värd massor med spelningar.

Sen blev det helt plötsligt ett spontant 'after hours jam' med Wolf på sång, Kalle på plåtgitarr, Stefan Bellnäs på akustisk gitarr och Al Tehler på piano (tydligt uppvärmd av lördagarnas bluesjam på Louice). Ett enormt driv i spelet, plus att det är en mycket speciell känsla att stå bredvid Wolf när han sjunger sin blues, lutad mot bardisken och utan något som helst behov av mikrofon. Vi snackar power. "St James Infirmary" var glimrande!

Sen rev Al av en barnvisa (instrumentalt!) på pianot och det var dags att gå hem. Klockan var 02.00. Bra kväll!
Christer (2004-04-08)

SATIRNINE på Trädgår'n: en kvartett kaxiga Stockholmstjejer som leverade Ramonespunk så det stod härliga till. Inga passiva små bimbodockor precis. Välförtjänt förband till:

DANKO JONES på Trädgår'n: kanadensisk tung trio med machoposer och souvenirtrosor i bagaget - men en fräck malande rytm och nästan perfekt ljud. Essensen av tung rock. Ett stänk blues i botten och många stänk svett på scenen. Obligatoriskt: Hörselskydd och nävarna i luften.

HOLDEN med Jenny Öhlund vid mikrofonen på Pusterviksbaren: dansbandssångerska ledsnar, gör en Courtney Love-transmogrifiering och jobbar på 'street cred'. Jag önskar henne all lycka, SXSW i Texas gick visst bra - men börjar inte rösten låta sliten? Take care!
(2004-04-05)

DENISON WITMER: ung singer/songwriter från Philadelphia (?) USA som uppträdde helt solo. Välsnickrade sånger och små, lätt bisarra, självironiska mellansnack. Charmigt.

GRANADA: svensk mjukisgrupp som tyvärr lät aningen "jämntunt". Sprött och vackert, men ibland kände jag längtan efter ett elakt elgitarriff och ett djärvt tempobyte.

GRANT-LEE PHILLIPS: kvällens (och för mig hela festivalens) höjdpunkt. Med ett ansikte likt Jim Morrisons, en dramatisk röst lik Bryan Ferrys, starka låtar, vasst gitarrspel på förstärkt 12-strängad gitarr och ståbas och trummor på overdrive slog han knockout på mig. Snacka om amerikanskt proffs.
(2004-04-05)

Första dagen, dvs. 1/4 2004, hängde jag på Pustervik och koncentrerade mig på tre helt olika band:

CALIFONE från Chicago excellerade i långsam countryfärgad halvpsykedelia: kunde börja à la traditionell sorgsen countryballad för att plötsligt byta riktning när fiddlaren, dessutom banjospelare, brutalt trampade ned sin distpedal. Dubbla trumslagare - den ene klar vinnare i 'Jerry Garcia lookalike contest' - minskade inte kopplingen till San Franciscos galnare musikvärld. Rytmiskt, suggestivt, ödsligt, roligt. Stark början!

MATTIAS HELLBERG började alldeles ensam med akustisk gitarr och fyllde gradvis på med musiker. Plötsligt stod Pelle Ossler (ex-Wilmer X) där med sin udda Gibson Trini Lopez (även favoriserad av Sven Z). Oerhört stämningsfullt i första halvlek med Mattias vackra sånger och akustiska gitarrspel dekorerat med Pelles kromblänkande småriff och svajarmsackord. Men till slut blev det fullt band på scen, och när Mattias dessutom hängde på sig en Tele kändes det jämntjockt och brötigt. Jag backade ut och tog espressopaus. Det hördes tydligt ändå...

LAURA CANTRELL med bl.a. Mark Spencer på lapsteel och gitarr vid sin sida blev mitt balsam för öron och själ. Sval, vacker country, kanske lite tillbakahållet. Men vackert, melodiskt, smakfullt. Kvalitet ut i fingerspetsarna.

"A modern woman with an old-timey heart, with a voice pitched somewhere between the bluesy realism of Lucinda Williams and the vintage femininity of Kitty Wells" skrev Rolling Stone. Vi säger inte emot.

Imponerande början på denna efterlängtade festival. Två dagar kvar - hoppas nu att det kommer massor med folk!

Christer (2004-04-02)

Ni som inte var på Jameson's Pub i tisdags gick miste om en kanonkväll. Då var det nämligen dags för en återförening av Bad Ass Fajitas, ett band som spelat både i stan och annorstädes under de senaste 7 åren. För undertecknad var det givetvis, och är det alltid, ett privilegium att få uppleva detta kanonband live, och det tror jag ni vet redan, Bad Ass Fajitas!

När jag var i Austin, Texas, så testade jag aldrig maträtten Bad Ass Fajitas men det spelar ingen större roll för jag har smakat på denna utsökta rätt många gånger här i Göteborg, fler gånger än någon annan tror jag, en stark rätt som mästerligt tillagas och kryddas av fyra oerhört musikaliska kockar, något som Jameson's publik fick erfara i tisdags. Hur mycket jag än äter så blir jag inte mätt. Att inte bli mätt var något som jag upptäckte tidigt, speciellt när de spelade varje onsdag under hösten 1998 på Centralens Pub. Man vet aldrig vad som kommer att hända och det finns inte två kvällar som låter lika.

Det framgick med all tydlighet att såväl Olle som Martin är oerhört begåvade sångare. Att de därutöver är mästare på sina instrument behöver inte nämnas för det är välkänt sedan länge. Bakom sig har de ett radarpar, de båda tvillingarna Anders och Eric Olausson, som förser dem med ett sväng som är få musiker förunnat. Medlemmarna i detta band känner varandra väl, de har spelat ihop i mer än 15 år. Jag minns att jag mötte Olle en gång på spårvagnen, 1990 tror jag det var, och då berättade han att "nu har jag träffat en grym gitarrist och han är bara 16 år". Och vi vet ju vem ...

Bad Ass Fajitas och Remedies är två olika band med olika målsättning och inriktning, vilket skall respekteras. Jag vet att även Matteo älskar konstellationen som utgör dessa båda band, det var något som han förkunnade då Remedies hade sitt releaseparty på Jameson's i maj 1999. I slutet av tisdagskvällen var det Matteo som tog kommandot och dikterade vilka låtar som skulle spelas. Han beställde bl a annat "Little Wing" och "Hey Joe", vilka brukar utgöra favoriter hos dem som jobbar i baren på Jameson's, men som kanske inte i lika hög grad numera tillhör bandets favoriter. Dessa låtar levererades ofta av bandet på den tiden då de spelade på Centralens Pub, där undertecknad förstås bänkade sig varje onsdagkväll. Tisdagen avslutades med Martins egenhändigt skrivna "She Wants My Fajita", vilken är baserad på intryck från bandmedlemmarnas upplevelser i Austin, en sång som för mig utgör bandets varumärke, och som helt enkelt måste finnas med en kväll som denna, med Martin sedvanligt spelandes med gitarren på nacken, också detta enligt beställning från Matteo.

Varning för Bad Ass Fajitas, ett riktigt bra band, och jag längtar redan till nästa gig.
Mårten Olsson (2004-04-02)
Vanjas bild ovan på Anders och Olle är från ett Flamingo Bar-gig med BAF sommaren 2003.
Hennes bild på Martin är från Anders Johanssons releaseparty på Valand i juni 2003.

Trångt och glatt och lapp på luckan när Skövdes finaste dundrar igång på söndagskvällen med sin läckra blandning av blues, swamppop och rock'n'roll. Ett av landets klart proffsigaste band, och när Patric drar igång Johnny 'Guitar' Watsons "Cuttin' In" vet lyckan inga gränser. Så småningom får de förstärkning av gästen Redd Volkaert, en amerikansk Telecasterfantom med meriter från bl.a. Merle Haggard. Tempo och volym skruvas upp, Mattis flinka fingrar går upp i begåvat högvarv och Jazzå transmogrifieras (skulle Kalle & Hobbe sagt) till rockklubb. Oj oj oj vilken kväll sa han och torkade svetten ur pannan. Mera sånt! Och en Visby till, Juan!

Christer (2004-03-29)

THE KNICKEDICKS

Knickedicks kom (med kort varsel och förutan sin ene förnämlige gitarrist, Magnus Nilsson Falkenberg Sweden), sågs och segrade. Jazzå jublade; mest applåder fick nog Henrik för sången i "Have A Little Faith". Den mannen hör vi alldeles för sällan - han är ju Weltklasse! Men hans sång satt fint i "People Get Ready" och "Knocking On Heaven's Door" också - där Hans dessutom imponerade med sitt dobrosolo.