|
[2026-11-02]
...
på Olle Schelander Blues Rock Band @ Marinade 59
den 31/10 Olle
Schelander sång/ gitarr, Filip
Rådberg bas/ kör och Eric
Olausson trummor. Bilder © Redaktör'n.
"De
bästa planerna av möss och människor går
ofta snett" skrev redan den skotske
poeten Robert Burns (ej att förväxla med basisten
Robbie Burns), fast på skotska förstås.
Visst var det tänkt att Olle som vanligt skulle kompas
av sina trogna vapendragare Anders Olausson bas och tvillingbrorsan
Eric trummor och dessutom ha Filip på gitarr vid
sin sida. Men så skadar Anders en arm i en golfolycka
(farlig sport) och Gian Kündig ställer lojalt
upp. Fast då drabbas Gian av influensa. Då
blir det raskt en rockad inom gruppen: Filip släpper
sin gitarr, greppar basen och så har vi en trio.
Filip är en både proffsig
och smakfull gitarrist, idag medlem i
gruppen Flared, men genom åren bl.a. hörd i
konstellationer med Simon Lindekrantz som Bluestone, Blues
Deluxe och fantastiska Swedish Blues Mafia, med Erik Cöster
i Scumbag. Red. har aldrig tidigare hört honom på
bas, men det går geschwint! |
Ni
som hört Olle i sCream, solo på Frankes och
under kvällens bluesrocketikett är familjära
med låtlistan. Vi får Eric
Clapton i "After Midnight" och Creams "Sunshine
Of Your Love" och "Crossroads", glödande
och snabb. Jeff Beck i "Blues Deluxe", grym
slowblues, och Yardbirds "Shapes Of Things",
ett kul val. Hendrix så klart, "All Along
The Watchtower", vacker "Little Wing",
"Hey Joe" och "Fire" - och "Wild
Thing", brutalare än Troggs original.
Redan
låt nr två är en riktig pärla: The
Marshall Tucker Bands "Can't You See" från
'73. Snyggt gitarrintro, lika snyggt gitarrsolo.
Rory Gallaghers "Bad Penny". En glimrande "Simple
Man" (Lynyrd Skynyrd) där Olle som vanligt tar
i från tårna, tänjer och sträcker
på strängar och stämband.
I Bob Dylans "My Back Pages"
hade Filip egentligen tänkt lira på sin 12-strängade
Danelectro och leka Roger McGuinn i Byrds.
Nu blir det inte så, den blir bra i alla fall. Ja,
och Tina får "Black Magic Woman", alla
får vi en skönt lång "Need Your
Love So Bad". "Dags för lite rock'n'roll?"
säger Olle och dundrar igång i Delberts "Every
Time I Roll the Dice". Don Nix/ Freddie Kings "Going
Down" startar som en hästspark, och Olle tar
ut svängarna i ett långt fräckt solo.
Mera då? Gung i "Tulsa Time", och Olle
bär ju hatt så det får bli SRVs "The
House Is Rockin'".
Livemusiken ÄR tillbaka i
Linné! Redaktör'n
har redan tidigare skrivit att Marinade 59 måste
uppmärksammas som en musikscen. Publiksiffrorna
har varit blandade så klart (var är de inte
det?), men den här kvällen är bardelen
fullsatt med lyssnare. Scenen är numera uppsnyggad
med ett klassiskt rött draperi hängt över
de ljudabsorberande elementen. Ger lokalen klart mer feeling.
Ja, och en hundralapp i entré kan väl ingen
missunna banden? Det är konsekvent hög nivå
på musikerna vi hör från Marinades scen.
Låt det fortsätta så. Tack Henrik Nagy!
|
|
|