[2026-11-02]
... på Olle Schelander Blues Rock Band @ Marinade 59 den 31/10
Olle Schelander sång/ gitarr, Filip Rådberg bas/ kör och Eric Olausson trummor. Bilder © Redaktör'n.
"De bästa planerna av möss och människor går ofta snett" skrev redan den skotske poeten Robert Burns (ej att förväxla med basisten Robbie Burns), fast på skotska förstås. Visst var det tänkt att Olle som vanligt skulle kompas av sina trogna vapendragare Anders Olausson bas och tvillingbrorsan Eric trummor och dessutom ha Filip på gitarr vid sin sida. Men så skadar Anders en arm i en golfolycka (farlig sport) och Gian Kündig ställer lojalt upp. Fast då drabbas Gian av influensa. Då blir det raskt en rockad inom gruppen: Filip släpper sin gitarr, greppar basen och så har vi en trio.

Filip är en både proffsig och smakfull gitarrist, idag medlem i gruppen Flared, men genom åren bl.a. hörd i konstellationer med Simon Lindekrantz som Bluestone, Blues Deluxe och fantastiska Swedish Blues Mafia, med Erik Cöster i Scumbag. Red. har aldrig tidigare hört honom på bas, men det går geschwint!
Ni som hört Olle i sCream, solo på Frankes och under kvällens bluesrocketikett är familjära med låtlistan. Vi får Eric Clapton i "After Midnight" och Creams "Sunshine Of Your Love" och "Crossroads", glödande och snabb. Jeff Beck i "Blues Deluxe", grym slowblues, och Yardbirds "Shapes Of Things", ett kul val. Hendrix så klart, "All Along The Watchtower", vacker "Little Wing", "Hey Joe" och "Fire" - och "Wild Thing", brutalare än Troggs original.

Redan låt nr två är en riktig pärla: The Marshall Tucker Bands "Can't You See" från '73. Snyggt gitarrintro, lika snyggt gitarrsolo. Rory Gallaghers "Bad Penny". En glimrande "Simple Man" (Lynyrd Skynyrd) där Olle som vanligt tar i från tårna, tänjer och sträcker på strängar och stämband.

I Bob Dylans "My Back Pages" hade Filip egentligen tänkt lira på sin 12-strängade Danelectro och leka Roger McGuinn i Byrds. Nu blir det inte så, den blir bra i alla fall. Ja, och Tina får "Black Magic Woman", alla får vi en skönt lång "Need Your Love So Bad". "Dags för lite rock'n'roll?" säger Olle och dundrar igång i Delberts "Every Time I Roll the Dice". Don Nix/ Freddie Kings "Going Down" startar som en hästspark, och Olle tar ut svängarna i ett långt fräckt solo. Mera då? Gung i "Tulsa Time", och Olle bär ju hatt så det får bli SRVs "The House Is Rockin'".

Livemusiken ÄR tillbaka i Linné! Redaktör'n har redan tidigare skrivit att Marinade 59 måste uppmärksammas som en musikscen. Publiksiffrorna har varit blandade så klart (var är de inte det?), men den här kvällen är bardelen fullsatt med lyssnare. Scenen är numera uppsnyggad med ett klassiskt rött draperi hängt över de ljudabsorberande elementen. Ger lokalen klart mer feeling. Ja, och en hundralapp i entré kan väl ingen missunna banden? Det är konsekvent hög nivå på musikerna vi hör från Marinades scen. Låt det fortsätta så. Tack Henrik Nagy!

 
Arkiv: Redaktör'ns Tidigare Tänkta Tankar
           fr.o.m 26 aug 2009
Redaktör'ns Mailadress