[2026-06-25]
 ...
på Geraint Watkins Trio @ KoM 24/6
Geraint Watkins
sång/ keyboard, Micke Finell bas,
Peder Sundahl trummor/ sång
Foto
ovan © Fotografskan, övriga © Redaktör'n
 Det
är en riktigt het kväll på KoM när
Geraint Watkins äntrar scenen tillsammans med Micke
Finell (Refreshments m.fl) och Peder Sundahl (Roadwork
m.fl.). Geraint, ett 75årigt energiknippe
med rötterna i Wales, har en formidabel musikalisk
meritlista som inkluderar samarbeten på scen och
i studion med Nick Lowe, Van Morrison, Paul McCartney,
Mark Knopfler, Eric Clapton, Shakin’ Stevens, Dr
Feelgood, Stray Cats, Carl Perkins, Fabulous Thunderbirds,
Rory Gallagher, Bill Wyman, Status Quo m.fl. m.fl.
Det är skratt och fniss i
bandet redan från början. En
lekfull spelning med New Orleansvibbar både här
och där. Geraint leker med rösten, växlar
mellan rockare och crooner. Byter dialekt, sjunger plötsligt
på bruten engelska. Han ÄR en entertainer.
Och en flink pianist som glatt driver med sej själv:
han har nyligen förstått att BÅDA händerna
måste spela i samma tonart! Sen måste man
SJUNGA i samma också! Vilken grej!
Mycket bra sound och en behaglig
volym, tack för det. Rutinerade herrar.
Som inleder med klassiska "Route 66" [tänk
Chuck Berry], "Be My Guest" [Fats Domino] och
"Deep In The Heart Of Texas" [Geraints egen
låt - inte hitten med samma titel från 1941/1942].
Trumslagaren, 'Peter Sundance' sjunger "Man Smart
(Woman Smarter)", en flitigt inspelad calypso. Geraint
gör "I Knew the Bride (When She Used to Rock
and Roll)" [Nick Lowe] - och det blir totalt tre
låtar signerade av Geraints gode vän Nick under
kvällen.
 "Only
a Rose" [Geraints egen], nu är han romantisk
crooner. Så blir det "a very
annoying song", helt nyskriven med titeln "6
7". "Som ungarna säger numera!" "Was
it annoying enough, we can play it again?" Och de
börjar igen, ouch! Sundance gör "Arse In
Gear" [Geraints egen låt?] som berättar
om hur illa det blir efter "Too much wine, too much
beer". Sist i första set, "Blue Moon of
Kentucky" [Bill Monroe, klassiker med Elvis] och
Geraint tramsar, låter förstås händerna
spela i inbördes olika tonarter. Mera fnitter. Paus.
Micke börjar spela basriffet
från Lou Reeds "Walk on the Wild Side"
(tror vi) och snart fyller Geraint på
med text - på franska. Så klart! Lou Reed
som chanson! Smärtsam country i "Lucille"
[Kenny Rogers] och Geraint drar ut på låten,
leker med piano och röst. Det blir givetvis "(What's
So Funny 'Bout) Peace, Love, and Understanding" [Nick
Lowe]. Fin! Och en låt med titeln (tror vi) "Crayfish
Bob". Misstänker den kommer från hans
tid med pubrockande Balham Alligators. Det är en
dansant Louisianaballad, mycket snygg, och publiken körar
glatt "Crayfish".
 Geraint
överraskar oss med "Nel blu dipinto di blu"
eller "Volare" [hit med Domenico
Modugno]. Viss gles allsång på italienska
uppstår, nu spontant. Sundance sjunger "Half
a Boy and Half a Man" [tredje Nick Lowe] och sedan
gör Geraint "He'll Have to Go" [Jim Reeves]
alldeles glimrande. Först som crooner, sedan som
brutal rocker. Läckert piano!
Sundance fyller på med "Hey,
Good Lookin'" [Hank Williams], och
romantikern Geraint leker med "Buona Sera" [hit
med Louis Prima] med många olika röster. Inapplåderat
Xtranummer: "Wooly Bully" [hit med Sam the Sham
and the Pharaohs] - när hörde man nån
göra den senast. Lite allsång här också!
Lätt text.
Tre Nick Lowe alltså,
"I Knew the Bride (When She Used to Rock and Roll)",
"(What's So Funny 'Bout) Peace, Love, and Understanding"
och "Half a Boy and Half a Man". En fin trio,
och det är Geraints Trio också.
En alldeles alldeles underbar kväll
på KoM. Som en bal på slottet.
Lite röjig bal, OK. Tack Karin och KoM för att
ni finns!
 Geraint
Watkins är ju medmusikant till tunga namn som Nick
Lowe och Van Morrison. Men han nämns också
i samband med begreppet 'pubrock', tack
vare tidigare medlemskap i band som Red Beans and Rice,
Balham Alligators och Juice On The Loose.
Den brittiska pubrockeran var en musikalisk gräsrotsrörelse
från början till mitten av 1970-talet som förkastade
flashig glamrock och uppsvälld progressiv rock. Denna
scen med rhythm & blues och countryrock, som slog
rot i små, intima Londonpubar, fungerade som en
direkt brygga till den kommande brittiska punk- och new
waveexplosionen. I de fall som banden släppte några
plattor hamnade de ofta på etiketter som Stiff Records
och Chiswick Records.
På Wikipedia finns en fyllig artikel
om pubrockeran för eventuellt intresserade.
Och räcker inte det kan man jaga dessa två
böcker. Då får man kanske sitt lystmäte.
Lycka till!
•
Will
Birch: "No Sleep Till Canvey Island. The Great Pub
Rock Revolution"
•
John
Blaney: "A Howlin' Wind. Pub Rock and the Birth of
New Wave" |
