[2011-05-03]
... Steamhammer: "Steamhammer" CBS (1969)

När hörde du senast en av Steamhammers originallåtar framförd på en göteborgsk scen? Svar: när du senast hörde Wolfblues XXL. Wolf Bünz är (likt Redaktör'n) en trogen fan av denna engelska 'progressiva bluesgrupp' som de då etiketterades. Och deras (och Wolfs) paradnummer "Junior's Wailing" brukar Wolf inte missa att ta med.
En mäktig låt med ett envist riff likt stora svänghjul som går runt, runt, runt. Och som låg på bandets debutalbum "Steamhammer" (i Spotify kallat "Reflections").
Den engelska veckotidningen New Musical Express var obligatorisk läsning på 60-talet om man ville ha något hum om popscenen. Och deras prosa var obetalbar. Så här skrev NME när "Junior's Wailing" kom ut på singel 1969: "A British group that lives up to its name! It beats out the blues with verve and vigour in this 12-bar opus. Features the fruity-voiced soloist, with a juddering back-drop of twangs and walloping beat." Och jo, singeln blev en hit, om än i det lilla formatet. Kieran White sång, akustisk gitarr, munspel, Martin Pugh sologitarr, Michael Quittenton gitarr, Steve Davy bas och Mike Rushton trummor. Så var sättningen när debutplattan spelades in. Plus inlånad klaviatur och blås. Endast originalmaterial förutom två låtar knyckta från BB King resp. Eddie Boyd. Nu kanske deras egna låtar inte var så originella i konstruktionen, men det kompenserade man genom att arrangera och spela fantasirikt. Lika mycket psykedelia som blues, kanske. En nypa folk, en näve jazz. Martin Pugh var gitarrhjälten, försedd med en Gibson Firebird eller en svart Les Paul Custom plus en Hiwatt-stack. Lite Jimmy Page i looken (se bilden t.h. från tidskriften Beat Instrumental 1970). Och liksom Page kunde han lira slow blues ("Twenty-Four Hours") eller lika gärna flumma på med wahwah-pedalen i konstant gungning. En schysst gitarrist, numera bluesman i Kalifornien vad jag vet.