[2011-02-03]
... Earl Hooker: "Two Bugs And A Roach" ARHOOLIE (1968 el. 1969)

En kvartett bluesmusikers tipsande och dividerande om Earl Hooker på Facebook inspirerade Redaktör'n till att plocka fram den här plattan ur hyllan. Bokstavligen en klassiker, inspelad 12, 14 och 15 november 1968 i Sound Studios i Chicago. Tre dagar, bra jobbat! Earl Hooker voc, g; Geno Skaggs b; Joe Willie Perkins p, org; Levi Warren dr; Fred Roulette steel g; Andrew Odom voc; Carey Bell voc, hca; Louis Myers hca.

Ett prima exempel på hur Arhoolies vinylLP såg ut: TJOCK vinyl, TJOCKT omslag, tättskriven baksidestext av Chris Strachwitz och på framsidan ett grovkornigt svartvitt foto på artisten, gärna färglagt i någon skarp färg. I det här fallet rödviolett.

Och inte blir omslaget sämre av Earls monstergitarr: vad som ser ut som en Gibson SG med två halsar. Så här säger Wikipedia: "In 1963, the solid-body EDS-1275 was designed, resembling the SG model; this version of the doubleneck was available until 1968, and were being produced again in 1977. The EDS-1275 is often referred to as the "SG double neck" due to its similar shape, although both necks of the 1275 have a shorter scale fret board than the Gibson SG, and they have fixed tail pieces, where the SG has an adjustable one. The guitar was available in jet black, cherry, sunburst, and white."

Earl har dessutom för säkerhets skull märkt sin gitarr med typiskt amerikanska sneda bokstavsstickers: EARL HOOKER. Kanske någon kollega skulle kunna ta fel gitarr annars? Fast det funkade inte: på en del Magic Sambilder och videoklipp har Sam en svart elgitarr med just Earls namn i stickers. Klåfingrig kille!

Tillbaka till vinylen: jag köpte den nog 1971, ett år av mycket Jeffersonläsande och lyssnande till de stilbildande bluesgitarristerna. Som Earl. Han var väl i sin tur ett fan av slidemästaren Robert Nighthawk, men utvecklade sin egen stil med element av jazz, country och rock. Kolla in finliret i "Off The Hook" och fotarbetet i "Wah Wah Blues"!
På Spotify finns CDn "Two Bugs And A Roach". De åtta första spåren på Spotify och CDn täcker in hela vinylLPn, fast låtordningen är omkastad. Dessutom får man sex extra spår.

Earl Hooker brottades med TBC (albumets titel syftar på det) och dog 1970, bara 41 år gammal. Basisten Geno Skaggs hade samma åkomma men klarade sig längre. Han gick vidare till John Lee Hookers band (jodå, samma släkt) och stannade där i många år. Sen startade han ett eget San Franciscobaserat band.

Dagens bidrag till "Jag mötte Lassie - föreningen för fåniga meriter" får bli att jag lyssnade på Geno Skaggs på den halvsunkiga krogen "The Saloon" i San Francisco 1980. (Earl Hooker har jag tyvärr aldrig hört på scen). "The Saloon" är en bluesinstitution - ett klart röjigt ställe med en spräcklig publik som sammansatt för en film av Robert Altman. Krogen var då en fast scen för bl.a. gitarristerna Ron Hacker och Johnny Nitro och deras olika band, och just den här kvällen stod Johnny Nitro & The Doorslammers på scen. Med Geno på bas.

Fast just då kunde de hetat Tequilaslammers: det var nog det mest packade bluesband jag (hittills) sett. När första set slutade bad trummisen oss rituellt och artigt att handla i baren eftersom "the more YOU drink the better WE sound". Johnny öppnade då näbben och tillade otydligt att "the more WE drink the better WE sound", vilket INTE gick hem hos trummisen. Inte hos oss heller. Geno sa' inte så mycket, han lirade stabilt på sin nötta fenderbas men såg inte ut att må så bra. En kväll med bluesens grovarbetare.