• Moby Grape: "Moby Grape" COLUMBIA (1967)
 • Moby Grape (under namnet The Grape): "Live Grape" ESCAPE (1978)
San Franciscobandet Moby Grape hade både flyt och oflyt. Deras debutLP (”Moby Grape” från 1967) anses av många kritiker vara gruppens bästa album och kanske t.o.m. det bästa album som kom ur San Franciscos rockscen under 60-talet. Rock med lätt countrytouch och snygga harmonier. Blues & rock'n'roll - och lite acid rock så klart. Starka sånger, en 'frontline' med tre gitarrister, alla sjöng. Tyvärr hypade Columbia Records dem raskt sönder och samman genom att exempelvis ge ut 5 singlar samtidigt. Sedan visade det sig att deras manager, Matthew Katz, var en domderande kontrollfreak av värsta slag som bl.a. ansåg att han (inte musikerna) ägde rättigheterna till bandnamnet Moby Grape. Och till råga på allt så hamnade gossarna inför rätta efter att ha umgåtts med unga beundrarinnor som inte hade åldern inne för ni-vet-vad. Sen gick det bara utför. Rörigt (och rökigt) till max.
Jo, Redaktör'n har debutplattan på vinyl och den är verkligen en klassiker. Men jag ska inte fokusera på den, det vore för lätt (som Grobban skulle sagt). Istället dammar jag av ”Live Grape” från 1978. Åren har gått, och de tre Moby Grapemedlemmar som är med på just det här albumet har av den famöse Matthew Katz tvingats släppa ordet Moby och kallar sig nu endast för The Grape. Men Jerry Miller och Peter Lewis på sång/gitarr försöker hålla fanan högt och giggar runt i norra Kalifornien. Ibland med Skip Spence på sång/gtr (som på denna platta), i övrigt med inlånade musiker.

De började som hypat rock/pophopp 1967. Tio år senare är de väl snarare ett lätt ärrat men proffsigt barband som lirar en blandning av rock med countrytouch (egna original) och blues (covers). Och de har ett starkt kort i sologitarristen Jerry Miller. Som dagarna till ära tagit med både fuzzbox och flanger i väskan.

De flesta låtarna är 'live på krogen', några är studio. "That Lost Horizon" är en flummig favoritlåt med alla pedalerna nedtrampade. Läckert gitarrsound! "Here I Sit" är bastant country. "Honky Tonk" är förstås Bill Doggetts instrumentala paradnummer med uttiduttande sax som dekor. Snitsigt gitarrspel men kanske lite av en dag på jobbet. Den här instrumentalen hör man faktiskt inte så ofta på Göteborgs scener. Annars är det en cool öppnings/slutlåt.
(Nej, jag har inte Doggetts singel på KING: det är Conny Casinos departement).

Jerry Miller skiner rejält i Johnny Guitar Watsons "Cuttin' In": ett höjdarspår även vokalt. "Set Me Down Easy" är glimrande även den, soulig rock med Hammond B3 som tung ingrediens. Gott gungande countrystyle rock i "Love You So Much". Och lätt Santanavarning på långa "You Got Everything I Need". Och lite till.

Redaktör'n hade gärna avnjutit en sval öl i publiken under de här spelningarna. Kanske du med? Till den läsare som blir negativ av princip så snart något stämplas 'country': kolla åtminstone in Jerry Millers gitarrspel. Den mannen lirar 'elektrisk blues'. Med den äran.

Det gör han fortfarande år 2010. Varje torsdag ("Taco Thursday") kl. 20 - 23 på Uncle Sam's American Bar and Grill, 16003 Pacific Ave. i lilla orten Spanaway i staten Washington. Så kan det gå skulle Kurt Vonnegut ha sagt.
(2010-12-17)

Bilden på Jerry Miller t.h. lånad från omslaget på CDn "Jerry Miller Band" (1995)