... på Forever Blues @ Kulturhuset Oceanen 3/5 Ett reuniongig med Thomas Carlsson sång/gitarr, Åke Björnstad gitarr, Anders Blad gitarr/sång, Jens Nilsson bas/sång, P-O Hesselbom trummor. Foto © Forever Blues Tända ljus och vita dukar skapar en både festlig och hemtrevlig stämning. Oceanen känns alltid välkomnande. En scen där musiken är det centrala (bara en sån sak). En scen som drivs av en kulturförening. En scen vi behöver i Göteborg. P-O Hesselbom har (här måste jag ta till mina djupaste brösttoner) gjort en kulturgärning. Jo, jag tycker det. Han har samlat ihop inspelningar (studio och live) med de band han under åren spelat i. Fixat och donat med ljudet, jagat upp fotografier och pressklipp, klippt och klistrat, grunnat och grubblat, lagt ned mängder av tid. Och (hittills) givit ut 3 lyckade CD: den första med bandet Forever Blues, nästa med Road Dust och den tredje med ytterligare ett halvt dussin musikerkonstellationer. Utgivningar troget åtföljda av releasespelningar och ibland av ytterligare återföreningar. Redaktör'n lyfter respektfullt på hatten. Forever Blues var aktiva (med råge) 1982 - 1992, precis som CD-titeln säger. Femton år senare (2007) gav P-O ut sin CD med dem vilket resulterade i ett par tre spelningar. Och så hoppar vi fram cirka sex år till och Forever Blues är åter samlade och spelklara på scen. Att rodda ihop det måste vara en bedrift i sig. Glest mellan spelningarna, typ. Vilket innebär att man inte kan lyssna på dem med riktigt samma öron som när man lyssnar på ett sammansvetsat band som giggar varje vecka. Det här är en återförening av musikpolare: mera ett 'event' än 'just another blues gig'. Thomas öppnar passande med "Blues Won't Let Me Be". En mäktig pipa, kanske lite hes i kväll, men ändå en av landets absolut bästa 'bluesröster'. Glider in i "Messin' With The Kid": mycket grann gitarr från Åke. Som lirar på ett eget gitarrbygge i mörkflammigt trä, oj vad snyggt! Är man Gitarrmakaren så är man! Det blir "Crosscut Saw", Alberts klassiker, och så är det dags för Thomas att lira tuff, rå slidegitarr i "Early In The Morning". Så småningom slow blues i "One Room Country Shack" där Åkes gitarrspel gnistrar och Thomas excellerar i kraftfull, dynamisk sång. En höjdare! Det blir fler långsamma nummer: Anders spelar smooth och melodisk gitarr i "I Smell Trouble". Setet slutar med Chuck Berrys glimrande "No Particular Place To Go" ("Can you imagine the way I felt? / I couldn't unfasten her safety belt!"). Tonartshöjningar! P-O står upp och lirar! Paus! Åsså på det igen: "Serves Me Right To Suffer" med flotta ackordvändningar och fräck rytm. Anders inleder "Stormy Monday" med lite elegant svajarmsspel. "Standing At The Crossroads" känns lite jämfotahoppig, men "Black Night", slow blues igen, ger oss ett läckert vräksolo från Anders. P-O tar i från tårna. Så småningom är vi framme vid sista numret på listan: "Roadhouse Blues" ur The Doors sångbok. Tungt, nästan malande. Tre gitarrer turas om att leka. Mycket ögonkontakt, påfallande mycket bandfeeling, en skön ljudväv. Jo, det blir för mig kvällens bästa nummer. Till slut lite x-tra rock'n'roll på finalen, svettig dans mellan borden och Anders glänser med perfekta Chuck Berrylicks. Quo vadis Forever Blues? Blir det fler spelningar? Fler återföreningar? Vi hoppas det! Oceanen är helt utsåld à 150 kr, så efterfrågan finns! /Christer Fridhammar 2013-05-14