[2011-02-02]
... på Blueslands CD "Korsvägen"
Det small till i brevinkastet igår. En snyggt gjord hemmasnickrad CD med titeln "Korsvägen". Vilket direkt fick mig att le: en bluesplatta (som det visade sig vara) med ett göteborgsband som gör "Crossroads" och då väljer att kalla plattan för "Korsvägen", det är allt lite göteborgskt coolt. Ni ser omslaget nere t.v. Jodå, visst är det trafikröran Korsvägen i fågelperspektiv.

Bandet är alltså Bluesland: en konstellation av Andreas Lange munspel, Holger Olsson gitarr & sång, Martin Kimler klaviatur, Peter Nilsson bas och Håkan Axlid trummor. Andreas & Holger är gamla bekanta från gruppen Hard On Blues, annnars är det nya namn för mej. Ett band jag ännu inte hört från scen, men de har varit energiska med att fixa spelningar: det har märkts tydligt i GigKalendern. Bilden ovan är lånad från deras MySpacesida (vi hade ingen bild).

Låt mig säga det direkt: den här plattan imponerade på mig på flera plan. Tight och kraftfullt spel exempelvis, solo såväl som komp: det hörs verkligen att Bluesland haft många gigs att värma upp sig med och svetsa samman sig på. Yep, fem bra musiker: så är DET sagt, och jag behöver alltså inte skriva det efter varje låt.

Gitarr och munspel har lika tunga roller i det här bandet: de spelar meloditemat och/eller riffar gemensamt. Och solar på rad. Martin på klaviatur får också en hel del utrymme men kommer faktiskt loss mest mot slutet av plattan, då med besked.

Jag är imponerad av delar av låtlistan också, den har verkligen sina poänger. Vi listar hela:
1) "Crossroads" à la Cream rätt av. Stabilt och tungt. Munspelet dubblar gitarr-riffet.

2) "Last Dirty Deal" av Coco Montoya. Suggestivt munspel, snabba drillar på gitarren, klaviatur lägger fet matta.

3) "Big Legged Woman" inspirerad av - kan jag tänka mig - Freddie Kings inspelning. Giftig gitarr, härligt fläskig orgel.

4) "Cold Shot" av SRV så klart, rätt upp och ned. Ni vet hur det låter.

5) "Happyland" av Amanda Jenssen! Klart överraskande låtval som fungerar perfekt. Skimrande darrande klanger och av någon anledning kommer jag plötsligt att tänka på klassiska The Yardbirds! Som verkligen kunde blanda blues & pop.

6) "(It’s) Not My Cross To Bear" av Gregg Allman. En av mina personliga Allmanfavoriter så jag lyssnar kritiskt, men det här blev riktigt bra. Mycket välspelat, läckert gitarrspel, härligt kluckande orgel.

7) "Mercy" låter som en soulstandard men är faktiskt en låt av den unga engelska sångerskan Duffy. Udda val igen! Härlig 60-talsorgel, pumpande bas, klaviaturet leker ibland blåssektion. Aningen rörig ljudbild. Munspel och keys riffar omväxlande. Och så trampar Holger i wahwahpedalen med den äran. Yes!

8) "The Thrill Is Gone" i BB Kings tradition är ett desto mindre originellt val. När ska man förresten få höra någon göra den i Roy Hawkins originaltappning med helt annat stuk? Nåväl: Snyggt munspel och gitarr plus ett klirrande pianosolo med läckert gles bakgrund. Behagligt dynamiskt spår.

9) "Them Changes" som förstås är trumslagaren/bandledaren Buddy Miles (bild t.h.) paradnummer. Kvillrande orgel à la "I’m A Man", sound som något från hela Woodstock-eran, inspirerad sång och wahwahgitarr. Andreas lirar munspel som en besatt, sanslöst riffande från klaviaturen... Puuh! Ett kanonspår!

10) "Electric worry" av Clutch, ett tungt och jammigt rockband från USA. Kul val IGEN! Fräck pratsång över gitarren. Lite ruffigt Stones/Pretty Thingsstuk. Eller Yardbirds (igen) 'having a rave-up'? Ekande surrande gitarr. Härlig stämning, mer festivalmusik än pubblues. Klaviaturen är kung! Kanonspår det här också.

11) "Too Late" av Little Walter men vi göteborgare tänker nog på Totta. Hetsig framåtlutad blues med gott driv. Grannt klaviatur återigen.

Sången är ofta blekare än det instrumentala i vår lokala bluesvärld, även om det finns undantag. Man har sin vanliga Svenssonröst men vill bara SÅ gärna låta som tung svart blueshjälte - och så tar man och GROWLar till det här och var i sången för att hjälpa upp det hela. Lägga till lite rå blå stämning. Jag erkänner, så har jag själv gjort. Och så gör Holger. Jag tycker inte att han behöver göra det: de spår där han släpper growlandet och sjunger mera naturligt, ibland avslappnat, låter klart bättre. Man behöver inte ha den jättestora och råa rösten för att fixa att sjunga blues, det räcker oftast med den man har.... Själv är jag svag för Steve Millers sångsätt som jag tycker är glimrande.

Den här plattan blev en ljuspunkt i vintermörkret: bluesplattor från Göteborg är sällsynta fåglar. Synd att den inte ligger på en regelrätt skivetikett med fullständiga distributions- och promotionmöjligheter. Men kontakta ambitiösa Bluesland via deras MySpacesida så kan ni säkert räkna med en smäll i brevinkastet, ni också.

... på Svenska Kvartetten @ Jazzå 26/1
Matti Ollikainen klaviatur, Johan Johansson klaviatur, Stefan Bellnäs kontrabas, Michael Edlund trummor

Var fjärde vecka är det TVÅ quiz på Jazzå. På torsdagen Uncas Quiz, på onsdagen Johans Quiz. Nä, jag skojar, men det känns faktiskt så. Hustrun & jag sitter där med rynkad panna och försöker placera de musikfragment, längre eller kortare, som så lekande lätt dansar förbi. Parker eller Monk? Liszt eller Chopin?

Det är lättare när Matti sjunger. "Kring de små husen" exempelvis. Följt av Mattis pianoexplosion plus fett suckande orgel från Johan. (Orgel + piano = mumma!)

Micke & Bellan. Ler & Långhalm. De har spelat ihop förr säger Stefan, men det har nog jag missat. Det låter väldigt ihoprepat, men jag anar ...

Powpowpow! Matti inleder en dubbelboogiewoogie i svindlande tempo. Visaren på varvräknaren slår över i rött. Matti kastar sej handlöst in i sången: "Solen Skiner!!!" Ingen vågar säga emot.

Krokiga rytmer: tango eller mambo eller vad det är. Promenaden till toakön blir till fnittriga danssteg. Tvärsväng in i nåt av WC Handy eller ... Hela kvällen är ett enda medley. "Blue Monk" viskar Vanja. Ombyte förnöjer: Matti kör orgel, Johan piano. Glimrande Parkersk/Monksk jazz - och så knappar Matti in ett vibrafonljud! Vad var nu DET för melodi?

X-tranummer: Johan drar igång ett superromantiskt intro som landar i "Somewhere Over The Rainbow". Matti tar över temat, himmelska klanger uppstiger från tangenterna. Jag tänker på min favoritfilm om just dubbelpianister: "The Fabulous Baker Boys". Bröderna Bridges i sitt ässe. En film om den här kvällen kunde hetat "The Fabulous Baker Boys Drop Acid". Fast för genier räcker det uppenbarligen med sval klass III.

Till slut nåt överjordiskt vackert. Disneystjärnstoft strösslas över tangenterna och det är läge att stå upp och jubla. Jazz - eller vad det nu var - i världsklass. En alldeles vanlig onsdag. Jag känner att vi alla är priviligierade. Och att "Johan & Jazzå rule OK". (Bilder från div. gig: Vanja)