[2010-02-26] ... på den gångna musikveckan Blue King Orchestra @ Jazzå 21/2 Kjell Ove Rudenvall sång, Stefan Sandberg gitarr, Lars Mellqvist bas, Sverker Stenbäcken trummor, Torbjörn Stenson sax, Daniel Vessby trumpet. Örjan Hill skulle varit med på klaviatur men Kung Bore förhindrade tyvärr detta. (Bild: Vanja) En ambitiös tribut till alla dessa begåvade musiker vid namn King, främst BB förstås. Stefans svartblanka Gibson 355 Lucille, i sig tillverkad som en tributmodell till BB King, har väl aldrig känts så rätt som just i kväll. Man öppnar i och för sig kvällen med en King Curtis-instrumental, men redan som nummer två så kommer BB:s "Woke Up This Morning". Stefans gitarr är så klart ofta i centrum och han glänser kontinuerligt när BB Kings nummer radas upp ett efter ett: en svettig "How Blue Can You Get", "Rock Me Baby" där Daniel tar ett svalt rökigt trumpetsolo, en ljuvlig "Blues Man" (sweet 'n' slow med unisont blås) och en snabb "Early Every Morning" där alla herrarna förmås att ta var sitt solo. Ännu en instrumental: "Beach Party!" (trots vädret). "Everyday I Have The Blues" förstås med stark sång och mäktigt tenorsaxsolo. En helt superb "Sweet Sixteen" med ett sanslöst gitarrintro, dynamiskt blås, skoningslös rytm. Kjell Ove satsar hårt, sjunger helt suveränt. En funkigt tung "Thrill Is Gone" med en rad solon, en swinging "Tired Of Your Jive" med flott tenorsax och storbandskänsla. Till slut en uptempo "Let The Good Times Roll" med textraden "there's a blues band in town". Jotack, det finns ett par stycken sådana i Götet - och Blue King Orchestra blev direkt ett av de bästa. Det är bara att hoppas att Örjan kan nå ända fram nästa gång: ett klingande piano eller en frustande orgel hade varit pricken över i i många nummer. Vad säger King Bore? Voxhall Blues @ Musikens Hus (Café Hängmattan) 24/2 Ulf Andreasson på sång/gitarr/slide, Willy Brink, keyboard/sång, Erik Billander bas och Tommy Johansson trummor/sång Jag kan inte låta bli att kalla Voxhall Blues för 'trivselblues'. Nä, det är inte så mycket smärta när kvartetten dyker upp på scen, mer skratt och glimten i ögat. Och retas de inte med publiken så retas de med varandra. Det är cirkulation på sången: "Next Time You See Me" sjunger Ulf, souliga "This Time No Lies" blir Willys nummer. I "Mean Little Mama" tar Ulf tillbaka mikrofonen, vevar på bra med slidegitarren - åsså kommer de första dåliga vitsarna. Tommy Trumma tacklar en slowblues, "Worried Life Blues", till vackert pianokomp. Byte till Ulf och Ray Sharpes "Linda Lu", en kul Texasrockare (en hit 1959!). Och så håller de på. Men det radas upp eget material också: Ulfs Creedencedoftande kreation med bayoustuk på gunget och på gitarrsolot. Eriks stötiga "I'm Gone" som vi hört tidigare plus hans splitternya "Hands Off My Pocket": en rolig rocker där Ulf citerar Chucken och Willy hamrar hårt på pianotangenterna. Gott med egna låtar - dessutom tycker jag att deras covers är väl valda också. Visst liras det snygga solon (jag är speciellt svag för Ulfs gitarrvändningar) men det är inte det individuella som är i centrum i Voxhall Blues. De är ett väl fungerande band som verkligen vill vara 'entertainers'. Och det lyckas de med. Hvergang. (Vanjas bild från inspelningen av bandets CD "Night-Shift At The Factory": live i studion).