[2009-12-11]
... på den gångna musikveckan
Slowburn @ KoM 4/12
Joakim Ramstedt sång/gitarr, Mårten Olsson gitarr, Patrik Andersson Vinberg bas och Tommy Johansson trummor som tillsammans faktiskt överträffade sin oktoberspelning på Jazzå med flera snäpp. I mina öron en bättre låtordning, mer dynamik och äntligen större utrymme för Mårten Olssons gitarrspel. Han adderar ständigt fler och än vackrare färger till sin palett - den här gången penslade han på lite tjockare ur countrytuben.

Jag har sagt det förr: Jocke har skapat en imponerande sångbok. Som "Luckiest Man Alive" (superbt sjungen, dekorerad med inspirerad slide), "Man In Pain" (låter lite Gov't Mule! sa Patrik), bluesiga "My Friend Jack D" (född i replokalen, förädlad till en klar publikfavorit) och ljuvliga "When You Fall In Love". En låt som tydligen ledde till Slowburns födelse och som denna kväll pryddes med runda twangiga toner från Mårtens gitarr - och välförtjänt möttes av jublande bifall. Jocke i högform: rösten vacker, mörkbrun, precis lagom sprucken - och totalt övertygande.

Vanjas foto på Jocke från en tidigare spelning på KoM
Men det blev inte bara tid för 'Originals by Jocke', det blev också Miller Time: Slowburn har snöat in på äkta paret Miller och radade upp såväl Julie Millers "All My Tears" som sångerna "Worry Too Much" och "Shelter Me" från Buddy Millers mästerliga album "Universal United House Of Prayer" plus hans granna "Midnight And Lonesome". Och samtliga satt som den där smäcken man alltid refererar till: "Worry" gungade på i ett gott tempo, ett perfekt tillskott till repertoaren. Och utsträckta "All My Tears" blev nästan psykedelia med massor av gitarrklanger och swoschande trummor ("låter som Jorma Kaukonen" viskade kompisen Carl). Nog finns det en tydlig symbios mellan familjerna Slowburn och Miller trots ett avsevärt avstånd geografiskt.

Applåderna ville (såklart) inte sluta så det blev Buddys "Midnight..." och Jesse Winchesters känslosamma "Songbird": den sista med endast Jocke på sång/akustisk gitarr och Mårten på smakfull slide. En värdig avslutning. Sa jag "mogna för större scener"?

Foto ovan och nedan Vanja		 Pilgrim @ Jazzå 9/12
Karin Forsman sång, Peter Gran sång, gitarr, mandolin, banjo, Marcus Svensson gitarrer, dobro, sång, Mikael Fahleryd kontrabas, sång

Som även de överträffade sin förra spelning i stan med god marginal. Även om deras spelning på Trädgår'n som förband till Ray Davies innebar ett kärt återseende för Göteborgspubliken tyckte jag inte att de riktigt kom till sin rätt. Kanske den nya sättningen inte hade satt sig (de hade dessutom vik på bas), kanske den ödsliga scenen inte passade dem, vad vet jag. Men vad jag bestämt vet är att denna onsdag på Jazzå - en releasekväll för glimrande CDn "Harbour Girl" - tog de revansch med råge.
Från att ha känts avlägsna på Trädgårn's stora scen var de - bokstavligen och bildligt - 'in your face' på Jazzå: Karins lyskraft var tillbaka (jag snackar inte bara om den snitsiga countryskjortan) och hela bandet var så framåtlutat att de kunnat falla framstupa i något exalterat nummer.

"Hello Trouble" inledde - men det blev tack och lov inte kvällens rubrik. Nej, det blev i stället en riktig höjdarspelning. Pilgrim spelade sig igenom hela raden sånger från "Harbour Girl" med något enstaka undantag. Dessutom dammade de av välvalda klassiker som "Farther Along", "She's More to Be Pitied Than Censured" och "Lover's Return". Och levererade gyllene kaliforniska hippieharmonier i Crosby, Stills & Nashs vemodiga "Helplessly Hoping".

Andra akten inleddes med Marcus ensam på ett gospelnummer - ett tillfälle för honom att fingerfärdigt domptera sin plåtgitarr. Peter och Mikael gjorde honom därefter sällskap på Tampa Reds "No Matter How She Done It" (komplett med solon OCH gester). Och så var Karin tillbaka på "Aunt Maria" som faktiskt handlar om Karins moster trots att Ray Davies (skivans producent) skrivit låten. Och apropå Ray förresten, han fick tillfälle att introducera sin låt "Harbour Girl" - per mobiltelefon! Kul infall, och jag hoppas att Stenade Rullarna tar upp samma idé.

Jag tror ni börjar ana att Redaktör'n gillade den här kvällen. Jag var helt klart på rätt humör efter att nyss ha sett om filmerna "O Brother, Where Art Thou?" och Altmans "Nashville" (i och för sig en satirisk film, men ändå) och blev alldeles överlycklig av Pilgrim och deras musik. Särskilt av de långsammare låtarna med mycket hjärta och smärta: "Farther Along", underbar, "Lover's Return" likaså.

Och ordet underbar beskriver också "Sailing", skriven av Marcus. En låt som sticker ut lite, som får mig (smålänning, precis som Marcus) att tänka på frikyrkornas gamla 'läsarsånger'. Med en vokal melodi så vacker att Redaktör'n får en klump i halsen.