Jag har lyssnat alldeles för lite på rootsmusik från Danmark, det har jag just insett. Bortsett från några enstaka plattor med bra bluesmusiker som Kenn Lending, Lightnin' Moe och Trouble Cats så lyser den danska avdelningen i min skivsamling generat med sin frånvaro. Men nu har plötsligt MC Hansens CD dykt upp i brevlådan. Och har redan gjort många vändor i CDspelaren.

Det är inte lätt att etikettera det här gänget. Det kan bjuda dig på coolt rökig jazzblues i "Joe's Uncle" (tänk Vaya Con Dios som bäst), på traditionellt (nästan) countrystuk à la den store Tom T Hall ("Sweet Loretta Mae") eller på ödslig folkblues med banjo och slide ("Liquid Woman"). Det kan invagga dig i nästan puristiska folkmusikstämningar för att i nästa vers fläska på med Hammondorgel och saxofon. Eller som i "The Way Things Used To Be" - berättad av mannen som flyttade hemifrån vid 34 års ålder och nu är uppfylld av nostalgi - kasta sig tvärt från sakralt orgelkomp till rytande wahwahgitarr. Och det fungerar - det fungerar helt perfekt. Men glöm det där med tråkiga etiketter.

Han sjunger bra också, han Hansen. Berättar med känsla om tänkta människoöden i hålan Bogrough Junction. Det är bara hans egna låtar, låtar han kan vara stolt över. Det känns faktiskt som om MC Hansen skulle kunna skriva den perfekta låten för Van Morrison. Och dessutom som om hans imponerande band skulle kunna vara Bob Dylans perfekta kompgrupp. Tyvärr har jag aldrig sett dem live: lyckades missa dem vid deras besök på Jamesons Pub i Göteborg. Det misstaget gör jag inte igen om jag får chansen att kolla in dem.

Nyfiken? Besök bandets website på www.mchband.dk och försök dessutom få tag i skivan! Det var länge sedan jag blev så överraskad, imponerad och nyfiken på ett för mina öron helt nytt band.

Christer Fridhammar 2004-11-13