Gigs fr.o.m. 22 februari t.o.m. 8 april 2008 Nyare  
ROD PIAZZA & THE MIGHTY FLYERS BLUES QUARTET: fre 4/4 2008 Nefertiti, Göteborg.. Ett samarrangemang mellan Göteborgs Bluesförening och Nefertiti.
Rod Piazza sång/munspel, Honey Piazza keyboard, Henry Carvajal gitarr/sång, Dave Kida trummor.

Ett efterlängtat besök för många, inkl. undertecknad, som aldrig tidigare sett dem. Och Rod Piazzas gäng visar sig förstås vara en ytterst proffsig kvartett: de är inte bara skickliga musiker, utan också verkliga underhållare. Spelglädjen är tydlig, trots att de säkert är mitt i en 300-gigsturné, och Honeys leende kan få vem som helst att smälta likt det där vaxljuset.

Munspelaren och sångaren Rod i coola solglasögon bländar med sitt spel, byter fingerfärdigt mellan standard och kromatiskt. Suveränt tycker jag (som inte vet ett dyft om munspel), och som alltid diggar jag det kromatiska soundet mest. Jag gillar verkligen Rods sångröst (det finns nog olika åsikter i publiken), tycker att han varierar bra och har ett gott klipp i stämman. Ett par gånger lämnar han över det vokala till gitarristen Henry som har en ljus, Sam Cooke-liknande röst. Och ett sanslöst bra gitarrspel, bitvis likt en tidig Jimmie Vaughan. Välkonstruerade solon, fräcka men utan hysteri, och ett stabilt rytmspel.

Pianisten Honey Alexander (kan inte låta bli att kalla henne så) är en glimrande boogiewoogielirare, i vilket tempo som helst och utan att visa minsta tendens till att krokna. Och basisten ... javisst ja ... det är ju Honey också! Vilken vänsterhand!!! När jag hörde att Bill Stuve inte är med i bandet längre blev jag misstänksam, men det här fungerar ju faktiskt mycket bra. Atta lady! Trumslagaren Dave är i mina öron en virtuos (det tycker trumslagaren t.v. om mig i publiken också, och honom litar jag på). Ett oerhört drivande spel med mängder av finesser.

Man börjar med ett långt instrumentalt nummer där alla tar plats. Hmmm, att börja med trumsolo ÄR rätt ovanligt. Och det blir en mycket varierad låtlista och en varierad besättning: musikanterna kliver av och på scenen lite då och då och skapar mindre sättningar. Honey & Dave blir exempelvis ett radarpar i en lång rytmorgie. Många långa nummer (kanske väl långa ett par gånger), mycket uptempo, men i alla fall EN rejäl slowblues, Charles Browns "Black Night" med Rod vid mikrofonen. Mästerligt. Och jodå, Rod bjuder förstås på ett långt munspelssolo helt ensam på scenen. Ja, inte bara på scenen, det blir en vandring ut i publiken och ett skutt upp på ett bord. Magnifikt spel, mycket muskulöst, och rättvist belönat med applådåskor.

Men kanske kvällens bästa ögonblick ändå är ett extranummer: en avskalad och känslosam "Sad Hours" (Little Walter) som får mig att kippa efter andan. Vacker sval blå musik, helt utan extra dekor.

Anyways. En succékväll för bandet. En succékväll för publiken, månghövdad och överlycklig. Och en succékväll för GBF som satsat på en verklig "prestigebokning". Ty man måste säga: ett proffsigt amerikanskt band som lyckats behålla sin spelglädje, det är svårslaget.
Christer (2008-04-06).
Bild © bandet
CONNY & THE CASUALS: lör 15/3 2008 KoM, Göteborg
Conny Aidanpää gitarr, Martin Bällgren sång, Bo Hansson keyboard, Lars Mellqvist bas och Roger Mörck trummor

Sitter kvar efter jammet och gaggar lite med div. bluesfolk om huruvida repandet ger någon effekt på själva scenakten, ibland undrar man ju… Ni vet lite som det där med stretching på 80-talet. Hamnar i den gamla vanliga diskussionen om motivationen för ”etablerade” musikanter att lägga ner en massa tid på att repa när gigen oftast ändå funkar och det väldigt sällan är några pengar att tjäna… Lite av en ond cirkel, eller hur? Tror att vi på sikt får bereda oss på att ”hosta upp” om vi ska se bluesscenen utvecklas i sta´n… Skulle vara kul at se en ”Blues de Luxe”-afton på, för bluesfolket, nya Klubb Lagom med god mat och bra band, som får skäligt betalt. Tänk dig att dansa loss till Bluebirds med magen full av Sjötunga Walewska…

Nog svamlat! Anledningen till dagens notis är nämligen de eminenta herrarna i Conny & The Casuals!! Melodifestivalen hade av någon för mig obegriplig anledning inledningsvis tunnat ut den annars så trogna publiken på KoM, man märkte när programmet slutade, om man säger så! Ingen åsiktsregistrering här, men jag vet var er brevlåda bor…
En instrumentallåt inleder och vi sitter med gapande munnar och stampande fötter när bandet levererar en så´n tajthet så man undrar: är detta ett hobbyband bland alla andra, kan knappt tro det är sant. Men det är klart att när 60 % av manskapet kommer från Mr Bo borgar det för en viss kvalitet, eller hur!?

Så stiger Martin upp på scenen, ett leende spelar i mungiporna, det här bådar gott. Länge sedan jag hörde honom, så det här skall bli kul… Jäklar, vad rösten hanses har utvecklats!! Martin tar mer plats än någon annan gång jag sett honom och det är med ett grymt självförtroende han ger sig i kast med det svåraste, nämligen att sjunga bra! Och som han lyckas!! Tonsäkert och med tryck, WOW!!

Hela bandet gör en fenomenal insats naturligtvis, har ju skrivit spaltdecimetrar tidigare om de andra, men det är Martin Bällgrens sång som dröjer kvar när vi lite tidigt tvingas ut i ”vårkvällen”. Gode bandbokare i Göteborg och annorstädes, se till att det här gänget får nå ut till en större publik, det är både de och vi värda!! Amen.
Don´t miss them next time!!

Janne “kvarnis” Kvarnström (2008-03-17) text och bild (taget vid annan spelning)
Kolla också Kvarnis fotogallerier på http://picasaweb.google.com/jannekvarnis  

NERO & THE LOYAL: sön 2/3 2008 Restaurang Jord, Göteborg
Arvid listar själv upp sitt band: "Arvid Nero sång (sångare i Neros Bluesband), Harald Svensson Klaviatur (känd svensk pianist, spelar med bl. a. Peps Blodsband), Gabriel Castro Bas (Basist från bl a välkända Ska´L Man), Efraim Kent Trummor (trummor för Mercies May [USA]), Jakob Stenström Gitarr, Otis Sandsjö Sax, kör (2a generationen, Ska´L Man, mm), Frans Ahlbom Sax, kör (Ska´L Man)"

[Börjar med en ursäkt för att rapporten dröjt, men en enormt seg influensa har hindrat mej från att göra något annat än det mest rudimentära med webben!]

Arvid Nero har vi varit vana vid att se vid sångmikrofonen i Neros Bluesband: en ung kvartett med mängder av groove och dynamik, stilsäkerhet och spelskicklighet. Fyra begåvade musiker, alla på samma nivå, alla lika viktiga pusselbitar i bandet. Men i kväll på Jord handlar det i stället om Arvids ambitiösa utflykter i soulvärlden, som frontfigur i en nybildad septett.

Det blir snart tydligt att Otis Redding är Arvids store favorit och förebild. En förstklassig sådan, men han har följaktligen inte gjort det lätt för sig. Att gå in i rollen som Otis är krävande för vilken sångare som helst, men Arvid gör en överraskande stark rolltolkning. Då syftar jag inte bara på det rent vokala (att Arvid har en förnämlig pipa vet vi redan). Nej, han agerar fullt ut på scen och tar ut svängarna helt oblygt. Han jobbar på att BLI en soulhjälte i sitt manér. Och det fungerar riktigt bra eftersom han HAR gåvan, han HAR en imponerande stämma. I "Cigarrettes and Coffee"
, en gles Otis-ballad, är Arvid fullkomligt lysande.

Det visar sig vara betydligt svårare för de övriga sex i bandet att nå upp till SINA rollmodeller. Det är (förstås) en tuff uppgift att kopiera svänget hos Booker T. & The MGs, The Bar-Kays eller The Mar-Keys, något som blir speciellt tydligt i de glesa balladerna. Rytmiskt når inte heller The Loyal upp till den höga nivå som Neros Bluesband håller. Det känns ofta som om kompet lutar sig mera på Arvid än vice versa. Men visst, det ÄR ett premiärgig: det kommer säkert att nötas en hel del i replokalen framöver. Den 9 maj står bandet på scen igen: på Kulturhuset Oceanen med Iris Esell som gäst. Be there or be square!

Till slut, repertoaren? Mycket fräck, helt klanderfri: Börjar med ett svängigt Sam Cooke-nummer (låter som James Hunter!); fortsätter med bl.a. "Dance What You Wanna", "Dresses Too Short", "Get Out Of My Life Woman" (utnyttjar blåsarna som körsångare, bra!), "Everyday People" (?) med fullt dansgolv, "Everything I Do Gonna Be Funky" (Arvid hakar på sig gitarren, spelar snygga licks), "Cigarrettes and Coffee" (kvällens bästa nummer!), "Ain't Too Proud to Beg". Schysst skivsamling, Arvid!
Christer (2008-03-18), bild på Arvid tagen av Vanja


THE SCAT CATS: lör 1/3 2008 på 'Klubb Lagom', Ordenshuset på Bellmansgatan 7-9 (f.d. Kabaré Skrotten), Göteborg. Ett samarbete mellan Göteborgs Bluesförening och Klubb Lagom.
OBS! Bandet har namnbyte på gång: håll ögonen öppna efter bandet "The Class Two B" i stället!

Bilden: Välbekanta herrar i The Scat Cats från vänster: Bo Hansson klaviatur (Mr. Bo, Berras Bluesorkester, Conny & The Casuals), Roger Mörck trummor (Mr Bo, Conny & The Casuals), Conny Sävmo bas (The Al Tehler Blues Band), Al Tehler gitarr (The Al Tehler Blues Band), Lars Häggström sång (Blue Light)

En för mig ny kombination av musiker i en för mig ny lokal: jag är ganska nollställd när jag steppar uppför trapporna med andra ord. OK, visst är musikerna bekanta, men hur mycket av ett band har de blivit? 'Supergrupper' kan ju ha lite olika nivå och ambitioner, om man säger så.

Wooooosh!! "Green Onions" mullrar igång, Bosse gungar likt en Ray Charles bakom sin Hammond och Al lägger coola blå licks med sin Stratocaster. Conny & Roger svänger i tandem. Och - hoppsan - mina små funderingar övergår raskt i förväntan. En imponerande början! Och jag älskar låten...

Lasse Häggström stegar upp på scen för nästa nummer, har inte hört honom så mycket tidigare men han visar sig ha en kraftfull och fyllig stämma som matchar band och repertoar alldeles perfekt. Och så lite auktoritet: en bra frontfigur! Han trivs med bandet, det ser man. Alla har påfallande skoj: inget trumpet stirrande ned på skorna precis.

Man radar upp en fin repertoar med inte alltför slitna låtar, det här blir bara bättre och bättre! Mycket uptempo, mycket glädje, mycket sväng. Jag förstår varför de blivit så populära på Stampen i Stockholm. Några egna låtar också, bl.a. en långsam blues i första set där Al gör ett av de maffigaste solon jag någonsin hört honom leverera. Ja, han gör ett grannt sådant i "Cold Cold Feeling" också, lite senare. Det blir många bejublade solon från Bosse & Al: båda är i högform. Det gäller resten av katterna också, för den delen.

Två set blir det, och ett starkt slut (fast det applåderas fram extranummer) med en osannolikt svängig "Jump, Jive an' Wail" där varje musiker får minst två verser solo. Roger får lite extra applåder: vilken fan club den karl'n har!

Den 'nya' lokalen då? Akustiskt fungerade den mycket bra, både musiker och publik verkade nöjda. Det är ett elegant rum med riktigt dansgolv (trögstartat, men så småningom bra befolkat). Ett ljust rum med vita väggar: kanske det går att dämpa belysningen ytterligare något snäpp nästa gång för att höja mysfaktorn (jag är vackrast när det skymmer)?


Inte så stor publik i kväll, men det ska man inte fundera för mycket över: Melodifestivalen binder många presumtiva besökare framför TV-burken. Det tar tid att få folk att trampa upp nya stigar. Och några diggare hade säkert bränt all energi framför fredagens band (se rapporter nedan). Nä, det är bar' å åk!

Christer (2008-03-05) text, Annika Fridell foto (sedan putsade Christer lite på bilden)



KNUT REIERSRUD & SVEN ZETTERBERG : fre 29/2 2008 Nefertiti, Göteborg
Sven Zetterberg munspel, gitarr och sång, Knut Reiersrud gitarr och sång, Matti Ollikainen piano, Mikael Fahleryd bas, Jim Ingvarsson trummor

Detta är blueskompetens kondenserad i fem glada musikanter, några av Skandinaviens finest! Tungt bluesmöte mellan två män, Sven och Knut, som trivs med varandra och i Göteborg, det märks! Det märks också på publiktillströmningen i kväll, det är knôkat så till den milda grad att vi som har bord slussas in en halvtimma tidigare för att inte fullständigt kaos skall utbryta. Det har ju en tendens att bli lite rörigt på NEF när borden skall delas ut, lite djungelns lag, sådär…

Knut kör igång med sitt solomaterial, eko från Norska dalgångar mixas med Nordamerikanska tongångar, som ibland får mig att tänka på Paul Simon. Att några kackelbollar i publiken inte ens märker att tillställningen dragit igång hindrar inte gitarrekvilibristen fra Norge att ge järnet, riktigt fräckt! Skulle vara kul att se honom ihop med Vidar Busk och några norska svängfantomer. De kan ju det där i vårt broderland! Klart imponerande det mannen gör med sina instrument, allt från rösten till den gamla mystiska akustiska guran, som låter så grymt bra…
Sen kör hela bandet igång och det blir blues av bästa märke, en del från Svens nya platta blandat med gammalt material. Ljudet är inte 100 i början, det blir klart bättre när Fahleryds bas höjs, tycker jag. Skinnplågaren Ingvarsson ser plötsligt avslappnad ut (NOT!!) och får igång sitt jävulusiskt svängiga trumspel med en stil som han är ensam om här i landet, vågar jag påstå. En känd Göteborgsk radioprofil dristade sig till att ge betyget ”Sveriges bäste trummis” under en radiopresentation av giget! Ja, han är i alla fall en av de klart trevligaste att se i aktion, gå in på min sida och kolla minspelet hos denne voodoodoocent i trummeriets häxkonst! Jag har sagt det förut och säger det gärna igen, Jim Ingvarsson är värd hela inträdet, BASTA!! Matti är mer en komp-pianist denna afton och det gör han kanonbra, skulle dock gärna se honom ta mer plats, lite som i gamla Bluebirds, ni vet…

En riktigt bra kväll kunde vi och många andra konstatera, trevliga bordsgrannar, bra mat och ta mig tusan fick vi inte dansa lite på slutet också! Skulle jag få önska något så är det ett ställe som NEF med ett riktigt, inte för stort, dansgolv. Det hade ”vatt skôj”, eller hur?

 
Janne “kvarnis” Kvarnström (2008-03-04) text och bilder
Kolla också Kvarnis fotogallerier på http://picasaweb.google.com/jannekvarnis

CAJUN HURRICANE: fre 29/2 2008 KoM, Göteborg
Jesper Lindberg gitarr, el-banjo, mandolin
Tom Martinsen trummor, tvättbräda
Håkan Ström bas
Christer Åberg dragspel.

Kvällens gäster:
Guran sång, gitarr
Gunnar Frick lap steel

Bild © Tom Martinsen
"The band was jumpin and the joint began to swing." Cajun Hurricane från Kungl. Hufvudstaden besöker för första gången Göteborg med bagaget fyllt av glad Louisianamusik: rock'n'roll, cajun, zydeco. Etiketterna är inte så viktiga: det här handlar till 100% om spelglädje, entusiasm, underhållning. Den här kvartetten är förstås multiinstrumentalister med långa CV: från Grus i Dojjan och Totta Näslund till Eldkvarn och Flaco Jimenez. "Vi börjar lite nätt" ler Jesper, men det är mycket uptempo redan från början. Rytmsektionen pumpar på som om de ska ikapp bussen till New Orleans, medan Christer med dragspelet flänger runt som ett torrt skinn och överöser oss med tonkaskader likt den värste gitarrhjälte. Och under Jespers paradnummer, "Dueling Banjos" (se bildbevis), är det överljudsfart.

Strängmästaren Jesper lirar också gärna på sin blankt röda Supro lap steel, bl.a. på en sanslös version av "Jailhouse Rock" i (faktiskt!) neddraget tempo. Det finns som alltid musiker i publiken: Gunnar Frick dras också upp på scen och dekorerar på samma instrument countrypärlor som "Today I Started Loving You Again" (med Guran - åter på KoM - som gästvokalist) och "Six Days On The Road" (apropå Gunnars turnerande med Ray Davies?).
Dåligt med anteckningar: det är alltid så när man ska applådera vilt, dricka nödvändig kall pilsner och inte spilla. Samtidigt. Men jag behöver inte papper och penna för att minnas en så rolig kväll: sällan har så många haft så få att tacka för så mycket.

Och givetvis extra poäng för lampslingorna av lysande chilifrukter som virats kring Toms trumset. Instant partystämning från första stund: nice detail!
Christer (2008-03-05)

SLOWBURN: fre 22/2 2008 KoM, Göteborg

Joakim Ramstedt sång/gitarr
Kalle Ruuth gitarrer
Patrik Andersson bas
Tommy Johansson trummor
Slowburn är ett bra namn på det här bandet: en sjudande het brygd av - tja - 'sydstatsrock'. Även om det mest handlar om svenske Jockes original. En brygd som dessutom oftast bjuds i ett långsamt tempo. Så ock denna kväll. En mycket fin kväll dessutom: säkert den jämnaste spelning jag sett & hört dem göra. Slowburn är bra på att bygga upp suggestiva stämningar, att skapa sitt 'sound' av ekande ödslighet. Ja, Slowburn har verkligen ett eget identifierbart sound, förstärkt av att flera sånger påminner om varandra till sin uppbyggnad.

De har två starka plattor ute med i huvudsak originalmaterial, så de har mycket att välja emellan. Jag ska inte haspla låttitlar denna gång, ska bara skriva att det är imponerande med en sådan repertoar (typ fem covers på hela kvällen?), och att bandet dessutom har den goda smaken att låta låten (och speciellt en inspirerad Kalle) sträcka ut när de 'får feeling'. Och inte vara låsta i ett stelt format. Mmm, det blev mycket go' southern groove, särskilt på slutet. Med slirande slide, och wah-wah, och lite flum. Aj, visst bränner det! Kan det va' tequilan?
Christer (2008-02-25) och fotograf (annat gig på KoM) Vanja

Äldre recensioner finns här