Gigs fr.o.m. 11 maj 2008
 |
|
| TEHLER
BLUES BAND WITH THOMAS CARLSSON: lör
31/5 2008 KoM, Göteborg Thomas Carlsson sång, slidegitarr, Conny Sävmo bas, Martin Bällgren trummor, Richard Tehler gitarr, Al Tehler piano (Yamaha CP-300) Det är stort på flera sätt med "långe-Carlsson" på scen och det är gott om folk på KoM, trots olycklig krock med Göteborgs Bluesförenings medlemsfest. Det är svårt att clona sig, det har jag skrivit förr, men vad jag hört så räckte stadens bluespublik till för båda arrangemangen. En glödhet kväll på KoM (vi pratar inte bara musik) och Thomas är i glimrande form. Rösten är som alltid stor och rå (när han öppnar första numret med utropet "BLUES!!!" tar man automatisk ett steg tillbaka) men också själfull och öm. Och han hinner demonstrera alla dess nyanser under kvällen. Det blir "Key To The Highway" med Al på kraftfullt rullande piano, "Need Your Love So Bad" där Thomas röst blir verkligt Peter Green-sk och där Richard spelar smakfullt cool gitarr. Thomas bjuder på en fräsande slide-extravaganza i ett Elmore James-nummer, följt av tung Cream: "Sunshine Of Your Love". Fräckt solo från Richard (på sin mammas gata här) och superb sång från Thomas - och så plats för några härligt flummiga solovändor från Richard igen på slutet. Blå klassiker som Otis Rushs "Double Trouble", Albert Kings "Oh Pretty Woman", "Crosscut Saw" och "As The Years Go Passing By". Thomas röst är ständigt formidabel (vilka adjektiv ska man ta till??) och Richard får visa upp både sin imponerande teknik och sin lyhördhet för idiomet. Tillbaka till Cream med suveräna "White Room", och så "Going Down" med båda herrarna på gitarr: Thomas slajdar vilt och Richard slänger elegant in några ormtjusarskalor i sitt solo. Det blir Fleetwood Macs "Rattlesnake Shake", det blir en förödande "Crossroads" med Richard på ett totalt kioskvältande solo. I "Got My Mojo Working" faller Richard in i ett rullande och plockande spel à la country & rockabilly och ger på köpet låten en ny fräschör. Framjublat extranummer: "Dust My Broom" med fullt ställ. Och så - äntligen - ett rejält pianosolo från Al som hittills haft en solitt kompande roll. Det virvlar till över tangenterna, det svänger hejdlöst, publiken gapar och mumlar mellan sig. Varför lirar karl'n inte piano oftare? En applåd för herrar basist & trumslagare också, stabila och följsamma. Roligt att höra Martin på trummor: det var länge sedan för min del (Mud Hole Stompers för tre år sedan!). Ja, en fullpoängskväll med en enda radanmärkning: lite fler pianobreak här och var hade inte gjort oss ledsna. Men det var förstås tänkt som Thomas och Richards kväll. Och det blev det, med råge. Hoppas på fortsättning! Christer (2008-06-03), bilder ovan & nedan Vanja |
|
 |
JENNY ALMSENIUS & MARTIN ABRAHAMSSON: tis 27/5 2008 Trädgår'n, Göteborg
Tredje
blueskvällen på Trädgår'n, och nu är det nästan
sommar så man har flyttat utomhus. Solen lyser skönt över
publiken som bänkat sig kring miniscenen med varm mat och fyllda glas,
och fastän Jenny sjunger en "Hopplös Blues" av favoriten
Cornelis så ser hon också glad ut. Det gör hon mest hela
tiden, och man BLIR glad i hennes och Martins sällskap. Eric Bibbs
"Don't Let Nobody Drag Your Spirit Down" blir till allsång,
"Ställ till med kalas" (Stefan Sundström) blir en uppfordran
till oss allihop: "det är studentexamen överallt, jag har
ny klänning...". Men i den egna "Floden" kryper vemodet
in, och det blir så tyst, så tyst bland borden. Duon blandar
och ger: "In My Time of Dyin'" i Dylansk version ("stampa
nu med foten som på en amerikansk bluesklubb!"), egna och glatt
sensuella "Jävlar". Och så Cornelis sorgsna "Ballad
om en gammal knarkare" och mina glasögon immar igen totalt. Igen.En bred repertoar med snäppet mera blues i Akt II: "I'm In The Mood For Love", "Lasse liten blues", "Rollin' & Tumblin'" med Martin på grann slide, "Stormy Monday". Men dessutom flera egna låtar som "Linneas födelsedag", och en visa om ett drama på ett hustak i Paris: mycket passion och tragik plus ett känslosamt solo på Jennys kära kazoo vid namn Börje. Det är tvära kast med Jenny på scen: tragiska texter blandas med burleska, allvaret kan tvärt gå över i självironier som "Vi hade ju tänkt va' proffsiga, men det blir alltid så här..." och "Den här låten fick ett norskt slut: ingen av oss visste hur vi skulle avsluta den..." eller "Jag lovar, man FÅR blues på EF:s språkresor!"
En vacker röst, ett sårigt blödande (eller glatt frustande) munspel, en publikkontakt mången artist måste avundas henne. Massor av charm, så klart. Och Jenny är bara i början av sin bana. Men gitarristen Martin ska ha massor av applåder också: den här gången blev det mest följsamt komp med lite snygga break här och var, men hans roll kan också utvecklas hur långt som helst. En go' duo, skulle sitta fint på ett Blues Party här i stan. Och jo, det blev en fin akustisk blueskväll på Trädgårn igen, hoppas att det blir fler sådana!
Christer (2008-05-29) Fotot lånat från Jennys website www.jennyalmsenius.se
THE
SENSITIVES: sön 25/5 2008 Jazzå, GöteborgMartin Gabriel sång, gitarr, Henrik "Pilen" Pilquist gitarr, Dan Helgesen keyboard, Gian Kündig bas, Abbe Abrahamsson trummor.
"Alla låtar vi lirar kommer ur 10-kronorsbacken i skivaffären" förkunnar Martin inledningsvis. Hmmm. Bra affär. Var ligger den? I den skivbacken ligger uppenbarligen "Caravan" (Van Morrison), "Diamond In Your Mind" (Tom Waits), "You Remain" (Willie Nelson), "I Got Mine" (trad., i Ry Cooders Version), "The Neighborhood" och "Hearts Of Stone" (Los Lobos) samt "The Action" (Little Village).
Han har en helt fenomenal röst, han Martin. Och han satsar allt, ingen fegsång här inte. Senorna spänner sig på halsen, han blundar, grimaserar. Och triumferar. Balladen "Hallelujah" (?) sjunger han nästan helt solo, dominerar rummet totalt. Ståpälsläge. Sen är han en förnämlig låtskrivare också, gör egna fundersamma "Bonne Chance", "Waiting By The Phone" (en "50-talsdänga, skriven på 10 minuter") och vackra "Loved" från CDn "Crashlanding". Och så "Santa Maria Pier" så klart: klockren hit i Cap Verde!
Så var det det här med bandet. Olagligt bra. En leende Pil i toppform, ständigt på hugget, lirar magisk och lekfull slide på "I Got Mine" och flummigt psykedeliskt i "Hearts Of Stone". Dan växlar mellan viskande komp och feta Hammondmattor. Gian är både följsam och stabil som alltid, ingenting kan överraska den mannen. Och Abbe är i sitt esse: stockar, vispar & mallets byter plats såsom i händerna på en magiker. Försiktigt tassande eller explosivt markerande.
Och dynamiken är det här bandets varumärke. De lirar glest med mängder av luft, mängder av utrymme för nyanser och detaljer. Men visst har de muskler: avslutande "Political World" (Dylan) är rent ut sagt larmig. Här vrider Martin dessutom upp SIN gitarr och levererar ett fullkomligt frenetiskt solo. Pow. Slut. Röken lägrar sig över slagfältet.
Vi tittar oss omkring runt bordet och ruskar på huvudena. Det muttras "Världsklass". Ett gig med 250:- i dörrn på Konserthuset? 120:- spänn på Pustervik? Nä, gratis på Andra Långgatan. Hallå Göteborg: vet ni om hur välsignade ni är?
Christer (2008-05-26). Foto på typiskt intensiv Martin taget av Robert Tolf.
PILGRIM SISTERS: tor 15/5 och fre 23/5 2008 KoM, Göteborg
Karin Forsman sång, Maria Forsman-Larsson sång, Peter Gran gitarr, mandolin, banjo, Marcus Svensson gitarrer, dobro
Samma
grupp musiker, men två helt olika kvällar: torsdagens publik
var en andäktigt lyssnande skara av trogna anhängare, fredagens
publik ett TGIF-glatt sorlande sällskap med mycket att berätta
för varandra. Två mycket bra spelningar av bandet, men nog greps
jag på ett helt annat vis av torsdagens föreställning.Pilgrim är alltså tillbaka som kvartett, senast hörda i januari i år. Den spelningen blev ett kärt återseende på alla sätt och vis, men de här två kvällarna i maj gav faktiskt ett betydligt proffsigare, mera repeterat intryck. Jag har skrivit mycket tidigare om Pilgrim, så det här blir bara några noteringar. En glimrande repertoar så klart, inledd med glatt gungande "Hello Trouble". En kraftfull "Oh Death", en vemodig "She's More To Be Pitied" (Stanley Brothers bl.a.), välbekanta "Ring Of Fire", "That Word Broadminded Is Spelled S-I-N" komplett med 'spoken passage', och till slut stämningsfulla hymnen "Farther Along". Superb sång och skickligt och inspirerat spel. Förstås.
Kvällens paradnummer var för mig två inbördes helt olika låtar: dels "Drink Up and Be Somebody (Merle Haggard) med en massa countrytwang i rösterna, och de ljuvligt arrangerade harmonierna i "Helplessly Hoping" (Crosby, Stills, Nash & Young). Inte mej emot om det dyker upp mera twanging Haggard och svidande vacker CSNY i Pilgrim Sisters repertoar! En kvartett i ständig utveckling känns det som: I skrivande stund flitiga i studio i London - vi får se vart det kan leda! Vi håller tummarna.
Christer (2008-05-26). Bild: Pilgrim lutade mot Mats Erikssons Chrysler cabriolet. Foto: Henning Forsman
RAG
BAG: lör 17/5 2008 KoM, GöteborgBengt Johannesson sång och gitarr, Göran Larsson gitarr, Fedde Talsma dragspel och keyboard, Christina Gustafsson elbas, Pekka Rantamäki trummor
Bengt har fått till en riktigt smaklig anrättning
i Rag Bag som bandet så finurligt kallar sig. Har inte hört
dem tidigare, konstigt nog, så det var med spänd förväntan
jag bänkade mig framför scenen på KoM. Slås direkt
av hur svintajt det låter, Pekkas stadiga spel matchas perfekt av
Christinas kirurgiska basspel. Inga veliga vandringar över bashalsen
som drar ner svänget, bra!! Less is more, som bekant… Det måste
vara finnarnas 4-0 mot Tre Kronor som inspirerar Pekka till de extatiska
pisksnärtarna på crashcymbalen, det ringer fortfarande i mina
öron…
Bengt har jag både spelat med och hört massor av gånger,
mannens röst är hans eget varumärke, unik men ändå
lätt att ta till sig. Inga lätta grejor han ger sig på
heller… En låt som däremot inte är speciellt komplicerad
och därför ännu viktigare att göra någonting
av är ”Walking the dog”.Här visar man musklerna
och det är i den här typen av låtar som bandet verkligen
kommer till sin rätt.
Fedde på Röd Nord ser ut att trivas, bjuder på gott sväng
och understöd hela tiden, underbart när han tar fram sitt lilla
dragspel! Göran är, med det självförtroende han spelade
med igår, en riktig deluxe gitarrist. Hans slide spel är av
hög klass. Vi är ju bortskämda med flera såna i stan,
lyllo oss!
Det här var en riktigt trevlig kväll och det var jag inte ensam
om att tycka, ”fan va bra” var en vanlig kommentar från
diverse musikanter som sällat sig till publicum… Måste
också applådera de fina sång insatserna, både
två- och trestämmigt... När övriga bandet släpps
in i sången uppstår ett sällsamt ”nu lirar VI”
som jag upplevde som magiskt när det satt som det skulle. Och det
gjorde det igår!!
Kan bara avslutningsvis önska lycka till på Mönsterås
Blues Contest, skulle inte förvåna mig om ”dom vinner
hele skiten”!!
Don´t
miss them next time!!
Janne
“kvarnis” Kvarnström
(2008-05-18) text och bild
Kolla också
Kvarnis fotogallerier på http://picasaweb.google.com/jannekvarnis
| REDD
VOLKAERT med
STEEL
'N BLUES som förband
och kompgrupp: mån
12/5 2008 på KoM, Göteborg Steel'n Blues är • Petra Odenman sång • Olle Bridal gitarr • Mats "Marshall" Karlsson gitarr • Janne Jonsson pedal steel & lapsteel • Marcus Sigvardsson bas • Ulf Svedberg trummor Redd Volkaert lirade för första gången på KoM den 30/10 2006: min rapport finns här. Även då var Janne, Marcus & Ulf viktiga pusselbitar! |
 Foto © Vanja Fridhammar |
|||
| Redd
tillbaka på KoM, ett efterlängtat arrangemang. Den här
gången delar han kvällen med Steel'n Blues, det band som
hans 'högra hand' Janne Jonsson också spelar i. Ett mångsidigt
band med en bred repertoar: blues med jazzstänk, countryrock,
rock/pop... Ikväll lutar det ofta åt countryrock: matchar
Redds musik bäst. Först ut på scen: Steel'n Blues. Countryballaden "I Wish I Was a Single Girl Again" är som alltid en skinande juvel: oerhört välsjungen. Vacker, mjuk, men med mer och mer klös för varje vers. Och Petras röst vill man bara höra mera av ("Vilken pipa!" hörde jag någon andäktig lyssnare viska). Hon har varit 'borta från scenen' som det heter ett bra tag (mammaledig), men nu ska det sjungas! Det är ett glimrande band rätt igenom. Stabilt men svängigt: Marcus & Ulf är som ler & långhalm. Och det är många strängar som är i svängning, härligt mycket 'triple lead guitar'. Countrystuket ger förstås många tillfällen för Janne att briljera på pedal steel, men också för Marshall att lira fräcka licks på sin Telecaster. Och i en ösig "Barefootin'" ger Olle oss en rejäl portion rykande het Stratocaster-blues. I en snabb lättfotad "Mojo" glänser de alla tre. Misstänker att Steel'n Blues kommande spelning på Åmål's Blues Fest kommer att bjuda på mycket Olle-blues. En funkig, stötig "I Wish" med häftigt pedalsteel-solo (det behöver inte va' country, har ni inte hört Janne lira jazz?), och till slut en snabb "Vintage Vibe" med gnistrande blått spel från Olle. Applåder i massor. Paus.  Och
så kommer Redd, kompad av Janne, Marcus och Ulf. Som sist. Men
även om manskapet och även låtlistan (i alla fall
till stora delar) är som sist så känner man som lyssnare
direkt: det här kommer att bli en ännu vassare kväll.
Bandet känns mer avslappnat och lekfullt än förra gången.
Och det här är sista spelningen på turnén:
de är klart uppvärmda. |
||||
|
||||
| Men
även den här kvällen måste ha ett slut: Petra
kallas upp på scen och det blir en charmig duett på "The
Letter" (fast jag tänker hela tiden på raden "Hon
ler i den väldiges armar" ur en helt annan visa) dekorerad
med fantabulösa solon. Och så är det slut och vi hoppas
alla på ett nytt besök av Redd. Och har du något
intresse av gitarrspel så är du i publiken. Christer (2008-05-20) |
||||
Äldre recensioner finns här