Efter
det drog jag mig tillbaka, desillusionerad och lite trött på
allt flängande och annat kring spelningar. Men efter några
år så ringer ’out of the blue’ Janne Carlsson som -
om du minns - jag stötte på när vi jammade ihop
med Markel och Thomas och frågade om vi skulle ses och spela.
Jag vet att jag tvekade för jag hade ju egentligen dragit mig
tillbaka, men han var övertygande. Han hade dragit ihop Jerry
Josefsson på bas (de hade båda spelat ihop i flera år
innan), den välrenommerade Sture
Elldin (som jag själv lirat med då och då
genom åren), och en ung förmåga vid namn Conny
Aidanpää, som var lite som Göran flera år
innan. Ung men redan med ett väl utvecklat gitarrspel. Lite
T-Bone Walker-stuk.
Vi träffades och det lät väldigt bra med en gång.
Tung Chicagoblues vilket var häftigt eftersom de flesta svenska
bluesband gärna kör den lite lättare Texasbluesen.
Och Janne har ju en röst som få kommer nära. Efteråt
tänkte jag inte mer på det, men Janne hör av sig
igen och säger att alla vill fortsätta som band, så
jag blev manipulerad in kan man säga. Något jag inte
nu efterhand någonsin ångrat.
[Fr.v. Sture Elldin, Conny Aidanpää, P-O, Janne Carlsson,
Jerry Josefsson i Slottsskogen 11 augusti 1999. Janne Carlsson fotograf
(självutlösande kamera)]
|