Anders Lewén av Mr Bo

Ibland kan man drabbas av den där känslan att: just så, sådär ska det ju vara! Det kan handla om smaken på en riktig curry, när man serverats uttunnade storköksvarianter alltför många gånger.

Eller det som den här artikeln ska handla om: att höra Anders Lewén, gitarrist i Knockout Greg & Blue Weather, visa vad han kan i det där svårfångade gränslandet mellan blues och jazz. Född 1970 visar Lewén upp ett självklart och välavvägt gitarrspel i en stil som knappast någon svensk gitarrist behärskar med ett sådant eftertryck.

På scen är Anders den perfekte bandmedlemmen, han står där snett bakom Greger (Blue Weathers sångare och munspelare) och matar fläskiga ackord, eleganta löpningar eller vad det nu är som låten och bandet behöver. Men han klarar också att själv vara huvudattraktion, i ett sugande solo eller en egenkomponerad instrumental. Det hörs att det ligger mycket jobb bakom.

Jag brukade sitta uppe hela nätterna och spela till skivor, på sätt och vis var det ju både mitt arbete och min utbildning. På mornarna gjorde jag frukost och väckte min flickvän, hon gick till jobbet och jag gick och lade mig.

När Anders var i 17-årsåldern, alltså i mitten på 80-talet, lyssnade han mycket på gitarrister som Stevie Ray Vaughan och Ronnie Earl. Då bodde han i Västerås och kom att spela med folk som Kim Rogefeldt och Ari Haoutala. Tillsammans med den fine sångaren Marino Walle spelade han sedan i Mavericks, som efter hot om stämning av sina amerikanska namnar bytte namn till J'Jivers. Med i Blue Weather kom Anders 1995, efter det att han flyttat till Stockholm.

Nu lyssnar jag nästan bara på 40- och 50-talsmusik, sådan som Bill Dogget, Bill Jennings och Billy Butler. Bröderna Moore, Johnny och Oscar, gjorde otroliga inspelningar, framförallt med Floyd Dixon och Charles Brown. Och T-Bone Walker slutar aldrig att inspirera, han framkallar alltid 'feeling'. Jag romantiserar nog den epoken lite.

Något han jobbat mycket med är att översätta blåssektionsriff till gitarren.

Jag försöker ta ut intressanta saker när jag hör dom. Det gäller att hitta nya vägar, en del av de där blåssakerna är jag nog ganska ensam om.

Blue Weather spelar mycket, både i Norden och i Tyskland. Med bandet har Anders spelat in två plattor, "Blues Disease" och "Doin' Alright". Båda visar upp bandets speciella blandning av Chicago-blues och jump-blues. "Doin' Alright" kom ut våren -97 och spelades in i Chicago. Producenten Jerry Hall, som jobbat med många amerikanska bluesartister, lyckades få fram ett avskalat sound som låter 'vintage' men ändå Hi Fi så att säga.

Jag fick låna några gamla förstärkare och gitarrer av gitarristen Buddy Moss. Bland annat använde jag en liten Gibson-förstärkare.

När det gäller scen-rigg visar Anders en mycket praktisk inställning.

Jag kör på en Fender Super Reverb, det är en silverface med mastervolym. Och i allmänhet använder jag min Gibson 330. Den är från 1965, en utmärkt allroundgitarr som fixar det mesta. Sedan har jag en gammal Harmony H-62 från -56. Den är inspirerande, både känns och ser bra ut. Litet som en ullkofta, mysig men lite stickig.

Känns det då inte lite konstigt att gå in så mycket för att behärska en stil, där det mesta av förebilderna finns så långt tillbaka i tiden.

Det tycker jag inte, det här visar ju vem jag är. Jag står för den här musiken.

Tillbaka till Index över artiklar av Mr Bo