Lady Michelle Blue Band
KoM musik & bar i Göteborg
6 februari 2004

Jag säger det igen: Michelle Einarsson är en sann personlighet. Samtidigt naket självutlämnande och glatt fnittrig, med närhet till publiken men med distans till sig själv. Hon kan sjunga en blues ödesmättat som en Wagnersångerska - eller charmigt som en ung chanteuse.

Hennes eget material är lika personligt det. Bluesigt, javisst, men med ena foten i Frankrike och Edith Piafs värld - och den andra nedtrampad på Volgas fjärran strand. Eller så kan det plötsligt kantra över i visjazz à la Brecht & Weill.

Hennes nya band måste vara en dröm förverkligad. Connys stödjande ståbas och P-O:s dynamiska trumspel blev den perfekta grundbulten. Och så eleganten Åke Ziedén, kvällens matchhjälte beväpnad med en vacker Les Paul-gitarr. "Rune Gustafsson meets The Blues". Följsam, broderande, nästan sirlig ibland - men med tydligt bett där det behövdes. Michelle har kommit hem - så kändes det.

Typiskt personlig öppning med en text om Michelles alter ego: "Voodoo Woman" (Lord if I raise my hand the sky begins to cry!). Lät som ett original, men det var det inte. Så kom en blå cover på Stones "Miss You" med melodiskt gitarrsolo. Egna "You Pay As You Go" med snyggt småackordsolo från Åke - ett av många. Funkiga "Love Somebody" - ett original som drog ned massor av applåder. Robert Crays "The Dream" i långsamt och stämningsfullt tempo. En smakfull "The Thrill Is Gone" och så en riktig höjdare: hennes egna slow blues "My Song" med en annorlunda, vacker ackordsföljd.

En fin blå kväll med Michelle Einarsson sång och keyboard, Åke Ziedén elgitarr, Conny Sävmo kontrabas/elbas och P-O Hesselbom på trummor.

Christer Fridhammar

foto © Vanja Fridhammar