Personligheterna? Åke var ’the wild man’: det hörs i spelet. Vild och galen som gitarrist, ja lite som människa också. Publiken älskade honom. Han och Tomas var utespelarna: vi andra tre var försvaret.

Tomas hade urkraften, i sången och slidespelet. Han vädjade till publiken, ville få kontakt på ett mycket gott sätt. Det var ingen show: precis som man ofta sa om Elvis att han sjöng för livet – det stämde på Tomas också. Han behövde publiken. Och han var fruktansvärt bra. På ett sätt tror jag att vi tog honom för given, han var bara en av gubbarna i bandet. Det är först nu som vi verkligen begriper hur bra han var.

Anders spelade på mittfältet, bytte mellan solo och komp. Spelade aldrig på slak lina och var alltid i ett med rytmsektionen. Var inte vild i spelet, hade alltid full kontroll. Anders hade också en annan viktig funktion i det att han höll i bokningarna. Något som måste fungera bra för alla band.

Jens gjorde en massa små finurliga fräcka grejor på basen, men gjorde aldrig något väsen av det. Det gjorde han inte som person heller. Han var eleganten i bandet.

Själv var jag ju ’bluesoturgen’. Jag startade bandet, jag valde gubbarna så att det blev ett band. Jag hade en idé om hur bandet skulle utvecklas, och det blev ju mer än jag vågade drömma om. Jag höll i repertoaren, i ekonomin, var den som pratade med arrangören. Var väl en slags kapellmästare.

Jag uppmuntrade Tomas slidespel, Åkes sång och munspel och Anders orgelspel. Peppade gubbarna att pröva, att gå utanför sin ordinarie grej. Som att Anders och Jens körade på en del låtar. Ovanligt i sådana band. Ja, det var nog också en roll jag hade. Och att förhindra att musiken skenade iväg alltför mycket, att sålla i alla idéerna.

Att Forever Blues blev så bra var nog för att det var en lyckad kombination av kontroll och kaos. Anders, Jens och jag höll försvaret, så Åke och Tomas vågade kasta sig ut.