THE PETER GRAN BAND: sön 3/2 2008 Restaurang Jord, Göteborg. Release för CDn "The Peter Gran Band".
Peter Gran sång, gitarr, munspel, banjo, mandolin, Krister Andersson elgitarr, Christian Kullberg elbas, Jan Linder trummor, Christina Carlsson sång, + ? (vik. för Josefin Hansson) sång

"What the hell am I doing here?" öppnade Peter med, men det visade sig bara vara den första låten på gigget - och på CDn. Den sedan länge efterlängtade CDn i eget namn: annars har vi ju hört Peter med såväl Pilgrim som New Tango Orquesta. Men nu var det alltså dags för Peter att som singer/songwriter stolt visa upp sin egen sångbok: musik som ibland tassade iväg åt folkmusik, ibland stövlade iväg i Neil Youngs skönt inslitna boots, ibland dansade iväg riktigt poppigt längs landsvägen.

Jag kan inte släppa associationen till Neil Young: Peter blandar och ger på samma sätt, varvar bräckligt gossaktigt akustisk finlir med solitt pumpande ringande gitarrock. Och övertygar i båda rollerna. I spröda "In Early May" (helt solo), i banjoplockande "Nonono" (klorna på!) och i tungt rockande "Thoughtfulness Is Not My Job" och "24 Year Blues".

Gitarrock var det ja. Peter är en förnämlig gitarrist 'in his own right', det vet vi, men i det här bandet har han i huvudsak överlämnat elgitarren till Krister Andersson. Jag har hört Krister tidigare på scen med Peter, men den här kvällen stod han ut alldeles extra. Pärlande, gnistrande, flödande gitarrtoner. Neil Young möter Jerry Garcia, typ.

Favoritlåtar då? Svårt att välja bland pärlorna, men säg "Fall Is Eternity" med ljuvligt "o-o-o"ande körstämmor och ringande gitarrbreak, och "Thoughtfulness Is Not My Job" med kioskvältande refräng och än mer kraftfull gitarr.

Nåt minus? Krogens bedrövliga ljudanläggning. Gjorde inte sången rättvisa alls; särskilt de två glimrande körsångerskorna kom totalt i kläm. Ett sorgligt men tydligen evigt problem i krogvärlden.
Christer (2008-02-09)

PETER GRAN & FRIENDS: tis 9/5 2006 Jamesons, Göteborg
Peter Gran sång, gitarr, munspel, banjo, mandolin, Krister Andersson elgitarr, Christian Kullberg elbas, Jan Linder trummor och från gruppen Dusty Brown Christina Carlsson sång, Josefin Hansson sång

Peter Gran från New Tango Orquesta och Pilgrim på egna ben, som det brukar heta. Och han stod stadigt på scen, trygg och säker i den musikaliska tradition som sträcker sig bakåt via förebilder (?) som Neil Young och Bob Dylan men också bra mycket längre bakåt, till de vemodigt berättande ballader om människor och deras öden som för undertecknad förkroppsligar den luddiga etiketten 'folkmusik'.

Och även om Krister lirade Telecaster med distpedal och Christian hade bytt kontran mot fenderbas så kändes musiken mycket oelektrisk, klart centrerad kring Peters akustiska gitarr, mandolin och banjo och de tre underbara rösterna: Peters lite bräckligt Neil Youngska (f'låt tjatet) stämma stödd av The Dusty Brown Ladies mästerliga stämsång. Kombinerat med Peters förmåga att skriva engagerande sånger (allt var hans originalmaterial!) resulterade det hela i en underbar mix av gungande countryvals, mandolinprydd kärlekvisa och protes(t)sång med munspelet i ståltråd kring halsen. Kanske man rockade till det lite mer framåt natten men jag var så nöjd, så nöjd när jag leende travade mot bussen.
Christer (2006-05-10)