Möt David Purdy: en förnämlig och mycket personlig bluessångare och gitarrist med ett helt eget sound. Han har haft stort inflytande på Big Joe Louis som han är gammal kompis med: en gång för länge sedan utgjorde de två duon The Roadmasters. Alltså är det inte så överraskande att David Purdy spelar gitarr på två spår på Big Joes album "Big Sixteen" från 1996.

David uppträder regelbundet med sin trio King David's Trio Royale: "The swingingest, grooviest most exotic leopard-skin blues guitar sounds around!". Hans musiker kommer ur samma pool av bra engelska bluesmusiker som Big Joe Louis använder. Det har varit kombinationer som Matt Radford på kontrabas och Brian Nevill på trummor, sedan Matt Radford och Peter Greatorex, och så Orlando Shearer och Peter Greatorex.

Omkring år 2000 blev David också fast gitarrist i Little George Sueref & The Blue Stars. Och Little George, bluesmannen som är känd för sin falsettsång, har också jobbat mycket med Big Joe Louis och sjunger på några spår på hans ”Big Sixteen”.

Vanja & jag träffade David Purdy första gången en minnesvärd kväll i London: augusti 1998 på "Station Tavern":
"Det var en hängiven och intensiv musiker med uppenbart sinne för humor som besteg scenen i vardagskostym, beväpnad med en budgetgitarr vars kropp han klätt med svartvit päls och som han pluggade in i en förstärkar / högtalarkombination med hemmabyggt utseende (bitvis Vox, bitvis Hobbex) – och besegrade oss alla.
"Pony Blues" har aldrig låtit bättre. Reverbet lät som blänkande krom, hans flitiga fingrar spelade märkliga och vackra ting, avslutningarna blev utdragna, darrande romantiska dramer. Hans sång var tidlös: gripande berättelser om hur hans älskling lämnade honom, lämnade honom en mula att rida på, om de kalla vindarna som han bad skulla sluta blåsa, om hur han bad "Baby Please Don't Go!". I sista extranumret fick vi oss till livs den eviga visdomen att ’man saknar aldrig vattnet förrän källan torkat ut’. Så sant."