Jag blev bekant med BJL sommaren 1998. Vi hade haft en hel del mailkontakt innan, men så hade vi tillfälle att träffas på The Station Tavern i London. Mitt favoritbluesställe då - tyvärr har de ingen musik längre. Grannarna klagade. Men inte på grund av den kvällen: Det var en suverän spelning där Big Joe Louis och Little George Sueref turades om att sjunga. Vi blev helt frälsta.

Den engelska blues som jag tidigare hört var förstås den riktigt ylande sologitarrbluesen: gitarrhjältar som Clapton, Green, Beck osv. Jag såg Fleetwood Mac live 1968 och blev helt frälst. Älskar fortfarande sånt. Men Big Joe Louis och hans kungar spelar en helt annan blues. De spelar elektrisk blues i 40-och 50-talsstil men med många egna kompositioner och där sången och sångerna är det viktigaste. Big Joe själv sjunger övertygande à la Howling Wolf och spelar kraftfull och rytmisk gitarr. Han har varit i Sverige flera gånger: Åmåls och Göteborgs festivaler exempelvis. Har ett enormt utspel och total publikkontakt. Och hans band håller alltid hög klass, antingen det är hans egna kungar från England eller något förnämligt komp ur Sveriges bluesvärld.

BJL är en mångsysslare i bluesvärlden och har nog svårt att få tjugofyratimmarsdygnet att räcka till. Han spelar in sina sånger lite undan för undan, men fortfarande är hans senaste CD "Big Sixteen" på ACE från 1996. Men han pratar om en ny skiva...