Harmonica Sam: "Rocker No. 1" (Sverige 2008)
ENVIKEN RECORDS / ENREC142 Spår Pris

Tillbaka till artistens sida
1. I'm gonna catch you
2. Big door
3. Honey hush
4. Barefoot rock
5. Don't say that you love me
6. Rocker No. 1
7. It's me baby
8. It's lovin'
9. To my pretty baby
10. This train
11. It's a man down there
12. Up to date lover
13. It's all your fault
14. Wild cherry
15. No more Mr Lonely
79:-
tidigare 149:-
 
 

"Enviken Records fortsätter ihärdigt att ge ut strålande rock n roll och rockabilly. Den här gången har turen kommit till Harmonica Sam, en munspelare och sångare från Malmö som kompas av Domestic Bumblebees och som dessutom har fått med sig Boppin´ Steve på piano och Fredrik Rosén på gitarr. Kan det bli annat än lyckat? Nix. Den här plattan svänger ett gäng och musiken känns både tidlös och retro på samma gång. Främst kommer jag att tänka på den era av 50-talet då rock n rollen fortfarande hade mycket rhythm & blues kvar i soundet vilket gjorde den tyngre än den rena rockabillyn, då rock n rollen var rå, otyglad, bångstyrig och frustande av sex, innan vit kommersialism och amerikansk moral tillrättavisande artisterna och gjorde lyriken mer ofarlig och politiskt korrekt. Innan alla ”jävla Bobbies” kom, som Jerry Lee så subtilt uttryckte saken.

Hur som helst är Rocker No 1 en riktigt skön platta med fet tyngd och grundligt sväng. Det instrumentala titelspåret bjuder på riktigt elak elgitarr och smaskigt munspel, ”It´s me baby” bjuder på mer munspel och visar att Harmonica Sam kan sjunga som de gamla svarta bluesgubbarna gjorde, medan ”Barefoot rock” ger Bo Diddley en seriös match och ”Honey hush” med Boppin´ Steves pianolir och solo får hela lägenheten att gunga. Svårt att säga, men denna låt kan mycket väl vara plattans absoluta höjdpunkt. Så där går det på i femton låtar (+ ett spökspår) och jag måste säga att det är smått fantastiskt att så här skitbra musik fortfarande tillverkas idag och dessutom i Sverige. Guld!"

Robert Ryttman, "Zero Music Magazine"


"Harmonica Sam - egentligen Samuel Andersson - har också gjort ett album i eget artistnamn. Rock'n'roll med munspel, så kan musiken beskrivas. Det blir personligt, på gränsen mellan svart och vit amerikansk musik, R&B och rock.

Harmonica Sam sjunger också. Han har en smått märklig förmåga att anpassa rösten efter låtmaterialet, kan sänka röstläget och bli en bluessångare men också hicka ljust som i rockabilly.

En blandning av mindre kända låtar ur främst den svarta rock'n'roll-historien och nya av Sam och musikerna i bandet.

Harmonica Sam har själv gjort det instrumentala titelspåret Rocket No. 1 som verkligen lever upp till titeln: Sams munspel får raketen att starta och lyfta.

Basisten Tobias Einestad och framför allt gitarristen Fredrik Rosén har också gjort några låtar som förhåller sig till och varierar rockens klichéer på ett eget och udda sätt. Jo, även elgitarristen Rosén finns med på den här plattan och här får han dessutom stort utrymme att visa vilken fenomenal rock'n'roll-gitarrist han är. Liksom 50-talistisk och nutida på samma gång, jazzen möter den nya rockmusiken i hans gitarr. Och vem sitter vid pianot om inte Boppin Steve."

Bengt Eriksson, "Ystads Allehanda"


Och så en magnifik recension från Norges musikguide www.groove.no:

"Sveriges nye førsterocker
Denne utgivelsen er i all enkelhet fullkommen. Disse unge karene har skapt ei plate som kunne vært solgt i stedet for Viagra på apoteket.
Av Thomas Andersen

Det er så utrolig gøy når unge og entusiastiske bluesmenn/rockere får frie tøyler i studio og går berserk med et knippe egne låter og covere og alt bare stemmer. Harmonica Sam er vel ukjent for de fleste, selv i Sverige, men har en fortid i det utmerkede bluesbandet Per & The Ouagadougou Blues Quartet. Med seg har han villmennene i Domestic Bumblebees, som gjør furore overalt de spiller, og Jerry Lee Lewis-disippelen Boppin' Steve på piano.

Det som umiddelbart imponerer med denne gjengen er ikke bare at alle behersker sine instrumenter på en måte man ikke normalt forventer av 20-åringer, men den fantastiske energien bandet pumper inn i en sjanger som kan fremstå som litt stiv og gubbete. Rocker No. 1 er inkarnasjonen av hvordan denne musikken burde spilles og slik den ble spilt av bluesmenn og rockere på 50-tallet – med villskap og et snerrende smil om munnen. Her finnes ingen sikkerhetsnett eller hemninger – flere ganger kan du høre et av bandmedlemmene hyle av fryd idet magien sprer seg i innspillingsrommet.

Før jeg omtaler selve plata må jeg bare si to ord om hvordan det spirer innen blues og rockabilly i Sverige. Norge har Notodden Blues Festival og en rekke andre, men det innbitte rockabilly- og bluesmiljøet hvor også unge mennesker tar del finnes ikke i samme grad her. I Sverige er raggarkulturen mye mer utbredt, og det gir seg utslag i flere band, flere plateselskap som gir ut denne type musikk og flere salgskanaler. Leste forresten i Dagbladet at i Norge hører rånerne på techno/house. Hva faen er det? Med Rocker No. 1 pumpende på stereoen nedover stripa på Notodden hadde du vært atter en konge.

Det sitter fra start til mål her. Harmonica Sam synger fantastisk, uten egentlig å ha en eksepsjonell stemme. Men han har energien og den snerrende og sultne tilnærmingen som de hvite rockerne i Sun Studios i Memphis hadde. I tillegg er han en svært god munnspiller, noe han ikke minst beviser på instrumentalen Rocker #1, som fosser av gårde etter at trommis Johan Svensson har fyrt av en intro lånt fra Rock and Roll fra Zeppelins IV. Apropos trommer, dette albumet hengsler på kompet, som på en forbilledlig måte kombinerer kunsten å tøffe av gårde som et godstog samtidig som det krydres med små krumspring. Spesielt Svensson kaster inn virvler og tøylesløse slag på cymbaler for å punktuere rytmene. Sjekk hvordan karene putter rytmen på Open Door og Barefoot Rock i lomma og bare rir på den.

Daniel Kordelius' gitar bør også nevnes. Kanskje mest fordi han i denne settingen viser hvilken eminent rytmegitarist han er. Alle som har fulgt med bandene Young Guns, Danny & The Cappers og Domestic Bumblebees vet at han kan shredde opp gitaren når han vil, men her spiller han mest smarte fills og en og annen minimalistisk solo. Til slutt kan ikke Boppin Steves pianospill undervurderes. Det høres ikke alltid like godt i miksen, men ligger som et teppe bak alt som skjer, og mannen har en bag med triks som han deler rundhåndet ut.

Høydepunkt for meg er Big Joe Turners Honey Hush, der bandet kaster alle hemninger til side og Harmonica Sam synger med Turners sløyhet: Turn off your waterworks baby, it don't move me no more/You don't want to see me nervous – holding a baseball bat.

Rocker #1 har den samme energien, mens Barefoot Rock kan nytes for den herlige rytmen. To My Pretty Baby er blues slik Cub Koda likte sin blues, med nerve og Hound Dog Taylor-tilnærming. Kordelius fyrer av avsindige slide løp over Harmonica Sams rautende munnspill. Alt er egentlig så tøft at det ikke er vits å plukke enkeltlåter. Lyden er selvsagt 100 prosent autentisk, det vil si analogt og med vorter og kviser som bare gir det hele sjel.

Fremover skal det bli gøy å følge miljøet disse musikerne vanker i. Boppin Steve kommer med ny plate disse dager, den unge kvinnelige sangeren Cherry Tess er svanger med plate med nogenlunde samme gjeng bak seg, og hobbyprosjektet Sleepy Pete & The Rhythm Sparks går med CD-planer. Sjekk for all del også Domestic Bumblebees' Break Up Bop, som kom i fjor.

Rocker No. 1 er som skutt ut av Memphis på 50-tallet, da grensen mellom rock og blues var glidende og folk som Junior Parker og James Cotton gikk ut studiodøra mens Carl Perkins og Billy Lee Riley gikk inn. Jeg (an)befaler alle med tilnærmet en vag interesse for blues og rock 'n roll å kjøpe denne skiva og oppfordrer alle som liker å kjøre bil å gi den en sjanse. Dette er en triumfferd av en plate, uten at bandet finner opp noe nytt krutt. De bare fyrer av helsikes mye av det kruttet som allerede eksisterer. Fantastisk og ikke til å komme utenom når årets plater skal oppsummeres for bluesfolk.

Festivalbookere bør hive seg rundt umiddelbart. "