Det är någonting med det infernaliskt svängiga öppningsspåret Celebrity. Det känns på något sätt så oerhört bekant. Ett tag är jag nästan inne på att det måste vara en cover, ett skickligt utfört lån, men så läser jag att The Friday Night Preachers härstammar från Skövde. Min gamla uppväxtstad. Kan det vara därifrån jag omedvetet fiskat upp den här mustiga dängan? Vidare efterforskningar visar dock att så inte kan vara fallet. Gruppen bildades nämligen 2003, ungefär i samma veva som jag övergav västgötaslätten och begav mig österut, och har sedan dess hunnit släppa en skiva innan ”Bringing Back The Prodigal Sound”. Inte en chans att de hostade fram en lysande låt som Celebrity i bandets linda för att sedan sitta och hålla på den i fem år. Det är nog helt enkelt så att riktigt god musik känns bekväm direkt. Den känns så bra att den medens blir bekant.

Kanske har retrostuket en aning med det hela att göra också. Soundmässigt lever The Friday Night Preachers knappast på 00-talet, utan leker hellre med plattor från långt tillbaka i tiden. Här finns något viktigt att poängtera. Till skillnad från exempelvis Private Angus (som recenserades förra veckan) som verkligen anstränger sig för att låta retro kommer det helt naturligt för den här gruppen. Det skulle inte förvåna mig om de aldrig köpt en egen skiva utan sedan barnsben älskat med sina fäders vinylsamlingar och satt Rolling Stones på ett altare.

Inledningen är magisk. Celebrity är redan avhandlad, men även rakbladsvassa Swing it like a vampire och nedtonade Daddy’s little girl måste nämnas. Användandet av gamla vintageinstrument gör sitt till för att skapa ett speciellt sound och Jonas Pehrssons riviga röst sätter kronan på verket. Alla delar från komposition till utförande faller på plats och Skövdeborna framstår som det utmärkta retrobandet. Så bra att jag rent av börjar misstänka dem för att vara coverplagiatörer. Det är ett gott betyg i den här genren.

Tyvärr (och det här är verkligen ett tyvärr, jag vill avguda den här gruppen) håller det inte rätt igenom. Dels för att låtmaterialet successivt blir sämre och sämre, dels för att hela produktionen genom en hel skiva blir lite tunn. Nog för att den håller stilen för hur det en gång lät, men herrarna kunde ha uppdaterat sig en aning. Och Pehrssons häftigt aviga stämma förvandlas från just häftig till enerverande i några låtar mot slutet. Det finns fortfarande lite att jobba på för The Friday Night Preachers med andra ord.

Men ändå, ”Bringing Back The Prodigal Sound” är en platta som bör höras. Inte minst inledningen av den. Lägg då till udda Alone again på ”måste höras”-listan.