En suverän bluesplatta, mustig och 'basic' på ett sympatiskt sätt. Även om den känns aningen mer 'producerad' än de två album som nu finns tillgängliga på dubbel-CDn. Jag skriver under helt på vad tidningen Blues & Rhythm skrev vid utgivningen. En liten fotnot bara: Som framgår av recensionen nedan så medverkar David Purdy på plattan på två spår. En oerhört personlig gitarrist och sångare, numera ledare för King David's Trio Royale, om vilken Big Joe berättar i Birgitta Larssons intervju med honom, publicerad i bluestidskriften Jefferson:

"Jag startade i en duo. För det var nämligen svårt att hitta ett band. Jag hittade en annons i en tidning. En kille ville spela blues och hans namn var David Purdy. Han var något år yngre än jag men redan mycket mer avancerad än jag var på den tiden. Och vi började spela ihop. Jag spelade kompgitarr eller bas och han sjöng och spelade leadgitarr. Vi brukade spela på partyn och barer, varsomhelst där vi kunde tjäna en slant, för vi hade inga pengar. Vi höll på mellan 1981 och –83, och vi kallade oss ”The Mighty, Mighty Roadmasters”. David var och är fortfarande en mycket duktig gitarrist och sångare."

Och så plats för Blues & Rhythms positiva ord:
"Big Joe Louis föddes på Jamaica och flyttade till England på 70-talet. Hans band The Blues Kings bildades för tio år sedan [OBS att detta skrevs när plattan kom ut 1996. Christers anm.] och deras speciella downhome blues har sedan dess satt både dansgolv och fantasier i brand över hela landet [England]. De har kompat många stora bluesartister på besök inklusive Homesick James, Lazy Lester, Big Bad Smitty och David "Honeyboy" Edwards. En av de musiker som blev uppbackade - den högst aktuelle bluesmusikern John Primer - betalar tillbaka (tillsammans med Carl Sonny Leyland och David Purdy) på Big Joe Louis första album på fyra år - den suveräna bluesdränkta Big Sixteen. Med undantag för Robert Petways Catfish och Jimmy Mullins/Johnny Vincents sång Rock 'N' Roll Baby har allt materialet skrivits av antingen Big Joe Louis eller munspelaren Little George Sueref. Albumet bekräftar vad så många pressröster framhållit: de är "Storbritanniens främsta bluesband." (Blues & Rhythm 1996)