MC Hansen Band: "Bogrough Junction" (Danmark 2004)
BOGROUGH RECORDS Spår Pris

Tillbaka till artistens sida
1) Joe's Uncle
2) Sweet Loretta Mae
3) 20 Years (Dying in the News on a Sunday)
4) Movin' On
5) Shine On
6) Liquid Woman
7) Bittersweet Country Song
8) The Way Things Used To Be
9) Bogrough Junction
SEK 129:-
 
 
 
 
 
Det vore en svår uppgift att försöka att etikettera den här skivan. Bandet kan bjuda dig på coolt rökig jazzblues i "Joe's Uncle" (tänk Vaya Con Dios som bäst), på traditionellt (nästan) countrystuk à la den store Tom T Hall ("Sweet Loretta Mae") eller på ödslig folkblues med banjo och slide ("Liquid Woman"). Det kan invagga dig i nästan puristiska folkmusikstämningar för att i nästa vers fläska på med Hammondorgel och saxofon. Eller som i "The Way Things Used To Be" - berättad av mannen som flyttade hemifrån vid 34 års ålder och nu är uppfylld av nostalgi - kasta sig tvärt från sakralt orgelkomp till rytande wahwahgitarr. Och det fungerar - det fungerar helt perfekt. Men glöm det där med tråkiga etiketter.

Han sjunger bra också, han Hansen. Berättar med känsla om tänkta människoöden i hålan Bogrough Junction. Det är bara hans egna låtar, låtar han kan vara stolt över. Det känns faktiskt som om MC Hansen skulle kunna skriva den perfekta låten för Van Morrison. Och dessutom som om hans imponerande band skulle kunna vara Bob Dylans perfekta kompgrupp. Så det så!


Skön blues om livet i Bogrough Junction

Gillar du blues? Känner du dig ganska konventionell i din musiksmak? Fastnar du lätt i traditionell takt, berättande texter och stora öppna hjärtan? Välkommen till MC Hansen Band!

Jag börjar kasta långa, lystna blickar över sundet. Läcker traditionell och rockig blues sipprar ut från danska caféer, klubbar och kulturevenemang. Det handlar om fem unga killar som blickat bakåt och tagit åt sig av amerikansk folklig tradition. Skivan har fått sitt namn efter byn Bogrough Junction och låtarna handlar om livet där. Det är meningen att man ska höra gatorna, lyssna till väggarnas historier och uppfatta livet i musik.

Blundar jag riktigt hårt och kan jag uppfatta allt det där. Men det kräver sitt tålamod. "Sweet Loretta Mae" är en höjdare. Lite släpig men med enorm känsla för bluesens karakteristik. Sedan är det historien som gör skillnaden. Det här är berättartekniskt mycket skickligt. "20 years (Dying in the news on a Sunday)" svänger dovt och Mads Valther gör små underverk på trummorna. Låten har en sorts skandinavisk touch. Kanske beroende på att engelskan inte upplevs klockren. Inget att hänga upp sig på utan mer än särprägel som gör bluesen hemma även på vår sida Atlanten.

"Shine on" visar att grabbarna har en lite hårdare sida än vad vistraditionen tillåter. Gnisslande gitarrer får stort utrymme i en låt som annars hade varit rätt tam och enkel. "Bogrough Junction" stuffar på. Det är en skiva som hänger med men som kanske inte helt biter sig fast. Några låtar, bland annat "Liquid women" känns lite torra och saknar glöden och den där fingertoppskänslan. De fantastiska låtarna skuggas något. Jag får inte glömma att nämna "Bittersweet country song" som en småstadsballad att luta sig mot. När de träffar rätt får de en att lugna ner sig och ta in bluesen i blodet. Tillräckligt många träffar och jag tar tåget över sundet till Köpenhamns bluesfestival i oktober. Enbart för MC Hansen Band.
(Åsa Elmsåter, Musiklandet.se 09-12-2004)


MC Hansen Band: Bogrough Junction

Jeg kan stadig huske en af mine store skuffelser som knægt. Ligesom de fleste andre drenge var jeg vild med westerns, og det var derfor med store forventninger og munden fuld af lørdagsslik, at jeg en aften i 80’erne satte mig til rette foran fjernsynet for at se Præriens skrappe drenge. Sikke en katastrofe. Dirch Passer var ikke ligefrem John Wayne. Paul Hagen var ikke Lee van Cleef, og Preben Kaas var ondelyneme ikke Clint Eastwood.

Om det var Passers grimasser eller Karl Steggers kække bemærkninger, der gjorde udslaget, ved jeg ikke, men midt imellem falske indianere og legetøjspistoler, blev jeg efterhånden overbevist om, at danskere ikke kan begå sig inden for typisk amerikansk kultur. Siden dengang har Jolly Cola og Gamle mænd i nye biler kun bidraget til den opfattelse.

Det var derfor også med bange anelser, at jeg modtog en cd fra et dansk band med et så relativt åndsvagt navn som MC Hansen Band, og hvor der i den medfølgende pressemeddelelse stod, at der var tale om country og blues på den klassiske måde. Barndomsminderne om katastrofale danske westerns væltede ind over mig, og da pladens første nummer Joe´s Uncle skubbede sig ud af højtalerne, blev minderne blandet med forestillinger om et gammelmandsband, der spiller jazz-blues i en provinsbodega. Fordommene var bekræftet, og jeg var sikker på, at en pine af gennemlytninger ventede mig – men vent nu lige lidt...

Allerede i næste nummer bliver den lidt tamme barstemning fra Joe´s Uncle afløst af en langt mere berusende rendyrket countrystemning i visen om Sweet Loretta Mae. Komplet med slideguitar og sørgelige historier er det et mere end stabilt nummer, men det bliver endnu bedre i næste skæring.
20 Years (Dying in the News on a Sunday) er nøjagtigt lige så god som sin titel, og forsanger Hansen viser en bekvemmelighed med den klagende country-vokal, som ikke er hørt uden for Nashville eller Sverige. På det tidspunkt er minderne om Passer og Stegger trængt væk og erstattet af en rendyrket nydelse for dette danske bands tag på den amerikanske kultur.

Pladen tager da også meget passende et tematisk udgangspunkt omkring den fiktive lille amerikanske by Bogrough Junction, hvor skæbner trives, og søde historier opstår. Hvorvidt det har en nævneværdig indflydelse på éns nydelse af musikken, afhænger af, hvor meget man går op i den tekstmæssige side af sagen. Et eller andet sted giver det pladen et lille nøk ekstra autenticitet.

Det er der dog allerede masser af i forvejen. MC Hansen Band træder nemlig smukt på den rigtige grænse mellem den sørgmodige country og den medrivende countryrock og blues. Og selv gospel-agtige toner har bandet godt styr på, hvilket den episke Shine On er et godt eksempel på.
Det er dog især pladens tre afslutningsnumre, der gør Bogrough Junction til en altovervejende positiv lytteoplevelse. Nogle vil kalde pladen for ”dad-rock” og måske endda røvballe, men de tager fejl. MC Hansen Band mener, hvad de synger og spiller, og det er en god ting.

Bogrough Junction mangler måske lige den ene sang, der virkelig tager pusten fra én, men de svæver stort set hele tiden omkring den. Sagt på en anden måde er pladen ikke helt oppe i mesterklassen, men den har i hvert fald formået at ændre den opfattelse, der blev dannet oppe i hovedet på en lille dreng, der sad foran fjernsynet engang i 80’erne. Det er faktisk noget af en præstation.
(Peter Hansen Undertoner.dk)