Den sista Instigatorsplattan blev också bandets mästerstycke. Trots att den inte bjuder på några av Görans Johnny Guitar Watsonlicks som jag är så svag för. Nej, här är det mera gaspedalen i botten à la Fabulous Thunderbirds och en frustande V8 på högvarv i båda högtalarna. Som i Görans "'tang", en rå T-birdsk boogie med ösigt munspel, i "Get Back!" med ännu mera T-birdsös och i "Young Girl" som skulle gjort själve Elmore James nöjd. Och när Görans slidefinger kroknar i låten tar Stefans munspel över. En sådan där låt som alltid välte kull Nefertiti eller Jazzå. Minnes Jazzås nyårsaftnar! Puh.

Och apropå Puh så har vi också "Do The Kangaroo": en suggestiv träskblues med kluckande tremologitarr och skallerormsrassel. Inte så mycket av Lilla Ru kanske, desto mera Heffaklump i tyngden. "Repo Man" är en annan tungviktare: Görans mastiga gitarriff och ormtjusarskalor kommer från djupet av de svartaste källarvalven. Men det finns några lättfotade blues på CDn: inledande "Too Late" med sina stötiga munspelsriff, "Do It If You Wanna" med snärtigt gitarrsolo och "Across The Tracks" som frammanar Little Charlie & The Nightcats i min lilla hjärna. Och så Stefans glatt optimistiska "I Got More", en mix av rock'n'roll / blues / countryrock som får mej att vilja leta upp den dammiga westernhatten, stärka mej med en snabb tequila och party! Instigators var berömda för den effekten.
Christer

En av mina favoritskribenter, den förnämlige norske musikjournalisten Øyvind Pharo, anmälde "Chaka Chaka" på den norska websiten BluesNews:

"Et herlig coverbilde av en gammal svensk gubbe slår an tonen til denne utgivelsen fra Gøteborg-kvartetten The Instigators. Kjernen i bandt var en trio som startet opp i 1994, med sangeren og munnspilleren Stefan Dagård fant bandet sin nåværende form i 1998. Han står oppført som komponist av samtlige fem av bandets originallåter, og framstår som den sentrale personen i et band som låter svært tett og samspilt. Her er masse energi og spilleglede og autentisk rå 50-tallssound, null flørt med pop og rock her i gården. Bortsett fra en visitt innom swamp pop da, med Bernt Andersson (eks Totta) på trekkspill i den cajun-sugende I Got More, som tyder på at bandet sikkert kunne gått noen turer med Johnnie Allans Promised Land. Her går det i velkjent Little Walter (Too Late) og Sonny Boy Williamson (Rice Miller) (Do It If You Wanna) men også mer obskure R&B-låter som Jimmy McCrackilns Get Back! og Do The Kangaroo (hvem hadde den?). Men like bra er originallåtene. "Tang går i en så gyngende Jay Miller/Excello-groove som ikke vært har vanlig å høre siden T-Birds' velmaktsdager. Across the Tracks og Repo Man representerer de litt mer funky og noveltyaktige innslagene i et band som viser stor variasjon og oppfinnsomhet innenfor sin svært genrebevisste blues og rhythm&blues. De har noe av det samme trøkket innenfor sitt felt som de belgiske retrokongene The Seatsniffers har i med utgangspunkt i rockabilly."