Håkan Lahger har skrivit en massa bra rader om Rolf Wikström, bl.a.:
I "När allt blivit sagt" sjunger Rolf Wikström att han var fem år när han förstod att varje människa är en ö och alla saknar bro. Det finns ingen så svart som Rolf Wikström. Ibland går han in i det där hålet och kommer tillbaka med texter som balanserar på gränsen till det outhärdliga.

Nästa kväll hoppar han ner från scenkanten och ålar sig fram genom kvinnorna i publiken med gitarren som en väldig fallos framför sig. Den elegante busen, den råe sällen med de grå tinningarnas charm. Den misshandlade och stammande pojken är tusen mil borta och här kommer en man, en riktig hoochie-coochie man, som får de flesta jämnåriga eller yngre svenska rockartister att verka fjuniga och ganska beiga.

Tonerna han vräker ur sig i "Jävla måndag" eller "Som vattnet flyter i floden" är förtryckta generationers uppdämda skrin som ekar genom seklernas tystnad. Han spelar som en gud men detta är bortom gott och ont. Här finns varken djävul eller gud. Här existerar endast ett enda orgiastiskt nu, där inälvorna slits ur kroppen och läggs på bordet. Blues blir en futtig och begränsad beskrivning för vad Rolf Wikströms konst går ut på när den är som mest formfulländad.