Den 1 april 2004 intervjuade jag bandledaren / sångaren / gitarristen / låtskrivaren Bo Carlsson (a.k.a. Mr Bo) inför en kommande tidskriftsartikel (se länk nedan):
Ska vi börja med ditt nuvarande band, Mr Bo & The Voodooers?
Det startades egentligen '96, och då var min tanke att återgå till den musik jag lyssnade på när jag var som mest formbar, alltså 60- och 70-talsblues. En period då det kom över en hel del bluesartister till Göteborg. Jag ville ställa mig i de skor jag hade på mig när jag var 18 - 20 år och hade börjat spela i band. Men sedan har vi ju utformat bandet mer och mer gemensamt, även om sångaren väl alltid bestämmer mest i slutändan när det gäller vokal musik.

Jag känner att vi kommit till en punkt där vi kan använda våra erfarenheter på ett sätt som gör att vår musik blir personlig och angelägen. Vi har ett väldigt härligt sätt att jobba med repetitioner och arrangemang, där alla ger och tar. Bosse, Lars och Roger är positiva människor som man kan lita på i alla lägen. Och så har vi alla samma favoriträtt: Hård kaviarmacka med vitlök. Vi har hittills släppt en CD, "Big Blues" BUZZ-8020, som kom 2001 på Last Buzz.

Hur satte du ihop The Voodooers?
Jag ville ha med Hammondorgel i bandet, dels för att få stor variation i ljudet genom trots att vi bara är en kvartett, men också för att den gav mig vibbar från 60- och 70-talet. Organisten Dan Helgesen tipsade mig om Bosse Hansson. Bosse spelade ju redan då med Bertil Löfdahls Bluesbakers här i Göteborg. Han har spelat i dansband, hårdrocksband, fusionband, allt. Har vidöppna öron och älskar musik. Han är ju inget blueslexikon men kommer å andra sidan med massor av underbara idéer som inte en musiker som bara lyssnat på Otis Spann skulle framfört. Bosse har en väldigt aktiv och rytmisk roll, han spelar korta figurer och riff där många andra organister bara skulle lagt ackordsmattor.

Roger Mörck (trummor) hade jag aldrig hört, jo jag tror att han hade suttit in med Nightcats [= det band Mr Bo tidigare var medlem i] en gång. Jag ringde honom på chans för jag kände på mig att han var duktig. Och Lasse (Mellqvist) på bas kände jag ju sedan länge, han var ju med i Nightcats. (Lasse tilldelades f.ö. Åmål Blues Fest Award år 2000)

Mr Bo & The Voodooers fångade live!
Mr Bo & The Voodooers, Nefertiti, Göteborg (2006-12-09)
Mr Bo formligen exploderar igång på scen med BB Kings "Dark Is The Night": som vanligt elegant kostymklädd och utrustad med hatt, silverflejkad gitarr - och en av Sveriges bästa röster. Pondus. Snabbt vidare med "Got To Be Some Changes Made" ("temat i kväll är förändring") med orgelsvall och pulserande bas. Bosse Hansson, också elegant i sina vita skor, ler över tangenterna likt en galen professor i nån Mel Brooksfilm. Roger grimaserar, rynkar pannan: händerna går som lärkvingar i trumcrescendon. Lasse formar tonerna med munnen, fingrarna plockar alltid fram den perfekta basgången.

En långsam svidande blues på temat "making the same mistake again" i Albert Kings / Son Seals anda med ringande gitarr. "A Good Fool Is Hard To Find" med Hammondgung och väsande Lesliekabinett och staccatogitarr. "Henpecked Man" ("så länge som det är rätt lilla höna så är det OK") med utbrott av chicken pickin' så klart. En långsam "Bad Avenue" tillägnad Lefty Diz & Johnny Dollar komplett med ultradynamiskt gitarrsolo. "It Takes Time", Nick Gravenites låt, och jag vet inte för vilken gång i ordningen Mr Bos band får mig att tänka på Fillmore & Winterland och Butterfield - Bloomfield - Gravenitesscenen. Bosse Hansson vevar på tills keyboardet håller på att välta. Mr Bo ler: "Vi är åsnorna i karavanen bland alla stolta springare. Men det är OK". Han ser nöjd ut. Jag hör bordsgrannen viska att det här är den bästa spelning han sett med Mr Bo någonsin. Och han har sett många.
ChristerMr Bo & the Voodoers, Nefertiti, Göteborg (1999-11-13)
Det rådde julstämning på Nefertiti den här lördagen. Mr Bo Carlsson hade bunkrat upp med en massa jullåtar av den blå varianten och plockade fram dem ur säcken, en efter en: "Please Come Home for Christmas", "Santa's Been Messing", "Somebody Stole My Christmas" (av en bedrövad Lefty Dizz: "It's christmas all over the world - but just another day for me. Somebody stole my christmas - took my wife and my family") m.m.

Inga tomteluvor inom synhåll, men däremot var två av de fyra gentlemännen hattprydda: Mr Bo som dessutom var försedd med sin udda Texasbyggda Robingitarr och framför allt med en röst som bara blir mörkbrunare och fylligare för var gång jag hör den. Under den andra hatten fanns en glad Bo Hansson, nästan gömd bakom Hammondorgeln. Ömsom pressande fram klassiskt suckande bluesackord, ömsom flytande iväg i ett inspirerat fritt spel som rev ned upprepade applådåskor. Basisten Lars Mellqvist (veteran från Nightcats och dessutom ankare i The Al Tehler Blues Band) drev bandet framför sig tillsammans med Roger Mörck på trummor. Och sällan såg ett bluesband så fnittrande glatt ut!

Men de hade all rätt att vara nöjda med kvällen. Förutom julklapparna putsade de av klassiker som "It Takes Time" (Otis Rush), "I'll Take Care Of You" (Brook Benton) och "Somebody Loan Me A Dime" (Fenton Robinson). Drömsits för Mr Bo att glida iväg på gitarren, och vi som älskar slow blues log saligt och slöt ögonen.
Christer